Guldgruva för nostalgiker

Textstorlek:

För er som inte upptäckt Sveriges televisions Öppet arkiv på nätet än kan jag bara be er knappa er fram till det. Det är nämligen en guldgruva för oss som var med förr. Kanske främst för sådana som jag som tyckte att det på något sätt var bättre förr. Ta bara en sådan sak som när telefonen kom – då kom Televerket utan knorrande och utan krav på ersättning och bara helt sonika drog de kablar som behövdes. Att Sverige blev världsmästare i ishockey i söndags överskuggades av – åtminstone hemma hos oss – att jag hittade en hockeymatch från 1970 på just nämnda Öppet arkiv.

Det var en VM-match mellan Sverige och Sovjetunionen med ett stort mått av nostalgiskimmer. För handen på hjärtat, visst är hockeyspelare nu för tiden ganska anonyma. Man ser ju inte ens hur de ser ut med alla visir och galler. Nej, det var bättre virke i killarna förr, många spelade till och med utan hjälm och Honken i mål hade varken mask eller munskydd. Återigen kunde jag uppleva och njuta av Lill-Strimma, Virus och Stisse. Vart tog smeknamnen vägen? Och för att inte säga sovjetspelarna – legendarer som Firsov, Charlamov, Konovalenko, Michailov och alla andra. Den bättre hälften tyckte dock bäst om att kommentatorerna var bortredigerade och endast ljudet från pucken, planen och publiken hördes. ”De bara gapar och skriker”, brukar hon säga.

Men det som verkligen fångade vårt intresse var en dokumentär från 1962. Så går en dag i Linneryd hette den och var en dokumentär om den lilla småländska ”metropolen”. 1962 är ju inte så förfärligt längesedan men oj vad tiderna har förändrats. Fast ingenting är ju som bekant nytt under solen. Redan här fick vi veta att småmejerierna var på väg att ”ätas upp” av större aktörer på marknaden som det så fint heter i dag.

 

I Linneryd bodde det 216 personer detta år och den största arbetsgivaren var pärmfabriken. Ja, ni läste rätt – en pärmfabrik. Men det visade sig vara helt naturligt då direktören själv berättade att pärmar varit hans stora intresse ända sedan han var liten! Bilderna visade anställda som likt ett löpande band utförde olika moment på ackord. 5:50 i timmen blev det som lön för mödan.

Det var också intressant att höra hur alla niade varandra hela tiden och verkade väldigt väluppfostrade. Dock fick man veta att om man inte kunde dansa kunde man bli helt förtappad. Bland åttondeklassare hade man dans på skolschemat vilket enligt rektorn räddade ungdomarna från fördärvet. Jag citerar:
”De som är 16-17 år och inte kan dansa börjar spela kort eller står utanför Folkets park och tar till flaskan, de andra blir präktiga ungdomar”. Så det så. Jag vet inte hur han skulle ställa sig till detta i dag om han fick se dagens danshak?

Och så alla dessa bilder som fick minnen att poppa upp. Mjölkhämtare, godis- och kondomautomater. För att inte tala om den lokale slaktaren som tillverkade korv på ett sätt som definitivt inte skulle gå för sig i dag.
Vi fick också göra ett besök hos den lokala konstföreningen vilken tydligen hette tavelklubb 1962. Det tycker jag är fint – tavelklubb låter inte så pretentiöst.

 

Lokalpolitiken avhandlades dock inte men jag hann inte se färdigt hela dokumentären så det kanske kom senare. Däremot såg jag ett inslag på Rapport för någon vecka sedan om partiet Ukip i England. Fritt översatt betyder förkortningen Förenade kungarikets självständighetsparti. Som namnet antyder är det ett högerpopulistiskt, konservativt och EU-skeptiskt parti. Kommunalrådsposten hade partiet dock i någon kommun, jag minns inte vilken.

Men det som var intressant var att kommunalrådet verkligen arbetade för skattepengarna. Han skurade helt enkelt stadens offentliga toalett vilket sparade 9 000 pund, 90 000 kronor, om året för skattebetalarna. Det tycker jag vore något för våra kommunalråd i Västmanland. Här finns pengar att tjäna. Fast vad kommunalrådet i Norberg kan bidra med vet jag inte för här finns ingen offentlig toalett.
Men visst var det bättre förr.

PS! Dock kunde den bättre hälften berätta att från och med nu finns det en kommunal toalett i Norberg. Värdshuset Engelbrekt lånar nämligen ut sin toalett till allmänheten och får för det 15 000 kronor om året ur den kommunala finansen. Alltså en kostnad eftersom personalen själva på värdshuset skall städa faciliteten.