En lantis på vift i storstan

Textstorlek:

 

För lite drygt ett år sedan skrev jag om en tågresa jag gjorde till Stockholm. Tåg som jag inte hade åkt på år och dag. Jag förundrades över alla nymodigheter som att exempelvis att ha biljetten i mobiltelefonen.

I förra veckan var det dags igen. Nu var det ju bara drygt ett år sedan jag åkte tåg så man får väl numera kalla mig för en rutinerad resenär. Och inget nytt hade hänt sedan sist utan rutinerna var på samma sätt. Likadant var det med resenärerna, djupt försjunkna i sina smartphones eller datorer. Reklamen för tåget är verkligen med verkligheten överensstämmande, kunde jag konstatera. Man kan verk-ligen göra allt under en resa – som piloten som sover i en av reklamfilmerna för SJ.

På resan till Stockholm hade den bättre hälften och jag, snett framför oss, en man som plötsligt halade upp en tjock bunt med kvitton. Jag vet inte vad han sysslade med men troligen var det privatbokföringen. Eller var det en landshövding från Örebro…? Ni minns väl Sigvard Marjasins rivna kvitton?

Hur som helst, vartefter att den där kvittohögen växte fick jag alltmer lust att öppna ett fönster. Kvittona skulle flyga i vagnen likt konfetti och falla till golvet som snön föll utanför fönstret. Bokföringen skulle snabbt förvandlas till en skattesmäll. Men eftersom jag är en väluppfostrad kille stannade det hela vid en tanke.

Jag fördjupade mig istället i en symbol på fönstret. Den föreställde en röd cirkel med ett lika rött snedstreck över en flaska. Lite osäker var jag allt över vad den betyder – speciellt som tågvärdens röst dundrade i högtalaren och talade om att det är förbjudet att förtära medhavd alkohol. Jag gissade mig dock till att märket på fönstret betyder att det är förbjudet att slänga ut flaskor. Men eftersom jag är som jag är – allt annat då? Resväskan, telefonen, datorn eller frun. Fast det skulle bli väldigt många klistermärken, kom jag fram till.

Vi kom fram till Stockholm, försenade så klart, och skulle byta till tunnelbanan. Den skulle finnas snett upp till höger, enligt en pekande pil. Konstigt, tyckte jag, då man alltid gått ned till tunnelbanan till vänster under Vasa-gatan. Men här pekade pilen rakt uppåt, väldigt ologiskt då rulltrappan var rakt fram. Men eftersom det bara var ett drygt år sedan jag gjort samma procedur ville jag ju visa den bättre hälften hur världsvan jag blivit – här fanns inte plats för misstag. Men efter att vi irrat runt en stund var det bara att erkänna, med knogarna mellan tänderna – jag hittar inte.

Hem, sade jag och pekade på ett tunnelbanetåg som just kom in på perrongen. Norberg stod det. Norsborg, mumlade den bättre hälften.

På återresan hade vi gott om tid och satte oss ned på en bänk på Centralen. Vi var båda lika förundrade över alla som sprang hit och dit – vi såg nästan ingen som gick.

Därför har också de rumänska tiggarna en annan taktik här. Ingen har tid att stanna för att skänka en slant, så här springer tiggaren helt enkelt omkring med en mugg i handen och uppsöker folk istället.

”Tänk att alla vill flytta hit”, sade jag och den bättre hälften i mun på varandra, innan vi sprang till tåget som förde oss hem dit där alla vill vara på sportlov och andra ferier!