Hunden försvann – inte

Textstorlek:
Annons:

 

Allt skall man göra själv nu för tiden. Men att det även skall ske inom sjukvården var något nytt för mig. Det var nämligen så att jag följde med den bättre hälften som skulle ta prover på vårdcentralen där hemma. Där hade en ny skylt kommit upp på en dörr alldeles innanför entrén. Och det var ingen skylt som hänvisade till något utan här stod kort och gott Egenvårdsrum.

Det får ju tankarna hos en sådan som jag att fara iväg. Har de sagt upp läkarna eller vad har hänt? Nej, så illa är det inte men skylten upplyser ändå om att i detta rum kommer ingen personal att ha möjlighet att hjälpa till. Bara det låter skrämmande – tänk om något går snett då man egenvårdar sig? En sak undrar man dock då det står att man skall anmäla sig i receptionen – får man betala för att vårda sig själv?

Hur som helst vårdade vi oss själva i söndags genom att motionera. Det fina vädret lockade till uteaktivitet så vi packade en ryggsäck med korv och kaffe och begav oss ut på sjön i solskenet.

Under större delen av dagen hade vi sett pimplare sitta ute på isen och rycka i sina spön. Givetvis hade det inte undgått den lilla vita hunden heller, som stått i soffan, viftat lätt på svansen och gnytt mest hela tiden. Men då vi begav oss ut hade alla åkt hem. Trodde vi.

Vi brukar släppa hunden lös på sjön så han får sträcka ut ordentligt, men nu var det kört. För långt bort såg vi ett par personer med tre lösa hundar och att släppa vår lös i ett sådant läge är inte att tänka på. Givetvis såg även den lilla vita hunden detta, trots sitt låga synfält. Dra, dra, dra… Upp på bakbenen, gå som en människa och dra.

Strax hörde vi ett skrapande ljud i skaren bakom oss. Där kom en skidåkare med två små hundar springande framför sig. Vi visste direkt vem det var – det är en man som brukar träna på sjön inför Vasaloppet. Jag brukar säga till den bättre hälften att backarna i Vasaloppet måste bli rena chocken för honom. Nej, det avundas jag inte.

Däremot avundas jag honom hans snälla hundar som lösa springer framför och inte viker en tum.

Snart var i alla fall grillelden igång och alla hundar hade försvunnit så vi släppte den lilla vita lös. Normalt drar han iväg över isen så att han försvinner ur vårt synfält för att snart komma tillbaka i hundra knyck.

Nu valde han plötsligt att gå in i skogen istället vilket vi inte brydde oss så mycket om. Till en början skall sägas. Han kom nämligen inte tillbaka för att se att vi var kvar som han brukar – han var borta. Vi packade ihop och tänkte att han kommer nog då vi börjar gå hemåt igen.

Men icke. Mörkret började lägra sig och det var inte med lite oro vi gick in i skogen där den lilla vita gått in. Att hitta hans spår var inte att tänka på då skaren bar honom. Och en vit hund i snö är inte optimalt.

Vi ropade och ropade, men inte ett liv. Vi försökte med allt: Nu går vi hem. Hej då, godis. Kom till matte. Fläsk-kotlett försökte vi också med.

Men bäst vi stod där och skrek som två intellektuellt efterblivna skymtade jag något bakom mig. Där satt den lilla vita hunden och tittade storögt på oss. ”Vad skriker ni för”, sade blicken för att snabbt övergå till:

”Var är den där fläskkotletten”?

Hur länge han stått där vete gudarna men det spelar ingen roll, familjen kunde gå hem i samlad tropp. Men den där mysiga känslan av utflykt i vårsol hade på något vis förmörkats.

Annons: