Jag är inte glorvördig

Textstorlek:

 

Ibland kan det vara lite trögt att komma igång med denna spalt. Det hänger så mycket på vad jag sett och hört senaste veckan men kanske mest på vad den lilla vita hunden hittat på för hyss. Och den här veckan har han inte varit så ”aktiv”. Visserligen har han lyckats krångla in sig i en gran varvid en kvist trasslade in sig i håret på magen. Och när vi väl fått bort den lyckades han få en björkkvist att fastna i rumpan under svansen. Intet nytt på hundfronten således.

Men sådana saker löser man inte bara med att helt enkelt ta bort det som fastnat i pälsen. Nej, det är ett större projekt än så. Först skall han lyftas upp på köksön för att där få munkorgen på sig. Att han går med på det utan krusiduller har alltid övergått vårt förstånd – speciellt som det, då den kommer på, vankas obehagligheter såsom kloklippning och borstning. När vi badar honom behöver han dock ingen munkorg, det går han med på, fast med viss skepsis. I det fallet är han glorvördig.

Sug på det ordet. Det är ett ord som jag såg citeras ur en text från mitten av 1300-talet och jag har ofta tänkt och undrat om jag någonsin skulle få användning för det. Och nu har det änt-ligen hänt. Men vad betyder det då? Ja, det var inte heller lätt att hitta i någon ordbok. Svenska akademien var inte uppfunnen på 1300-talet. Men som vanligt, på nätet kan man hitta allt, vilket i sig är fascinerande. Tänk att det sitter folk och grottar ned sig i sådana saker som att lägga ut ordet glorvördig på nätet. Men det gör dem just glorvördiga.

Jo, glorvördig betyder helt enkelt ärorik i åminnelse, eller någon som lämnar ett ärorikt minne efter sig. Mest var det väl kungar som var glorvördiga. I dag är det mer kändisar som är värda att glo på, vilket väl är ett modernare sätt att uttrycka sig på.

På något vis var språket mer levande förr och många ord var rent av beskrivande. I dag försvinner många ord ut i tomma intet. Inget är exempelvis så irriterande som att läsa en tidning och upptäcka att ordet att inte finns med. Och ofta hör man uttryck hos den yngre generationen såsom egen-kligen och änkligen. Kommer de att skriva så också?

För att inte tala om sms:andet där förkortningarna står som spön i backen. Och det är inte förkortningar såsom f d, ex och etc. Nej, här är det blr, krt, spg och annat konstigt. Ja, jo, de där förkortningarna hittade jag på själv men de liknar sms-förkortningar – men dessa begriper jag ju inte. Och detta mitt herrskap kallas för utveckling, vad jag förstår. Men jag vet inte det jag, jag gissar att neandertalarna använde liknande gutturala uttryck.

Tänk om böcker kommer att skrivas på detta vis i fram-tiden. Visserligen kanske det skulle bli billigare med böcker än i dag, då det går åt mindre trycksvärta. Papper skulle man också spara in. Men det mest intressanta vore att höra på en talbok skriven med bara förkortningar.

Tänk om detta är länken till att kunna tala med djuren. Jag tänker speciellt på den lilla vita hunden – han låter precis så där då han drömmer. Det är bara förkortningar av morrningar och skällande. De kanske skulle kunna lära sig att förstå exakt vad vi säger. Tvärtom skulle det dock vara betydligt knepigare.

Se där, det blev en spalt denna vecka också trots idétorka. Och det som fick igång mig var ett ord från medeltiden. Och by the way (utrikiska) om nu någon undrar varför jag sitter för mig själv och läser latin –
för vårt skriftspråk var ju på latin under 1300-talet – ber jag att få bekänna att det var en översättning
av latinet jag läste. Teg hl! = Trevlig helg!