Med smak för livets goda

Textstorlek:

 

Tänk vad en köttbulle kan göra. Minns ni gatuhunden Arthur som slog följe med svenska multisportlandslaget under VM i Ecuador i Sydamerika? Laget stötte på hunden en dag och gav honom en köttbulle. Sedan följde Arthur med under hela tävlingen – bilderna på hur han klafsar i lera och simmar bredvid lagets båt är oförglömliga.

En av deltagarna – från Örnsköldsvik – fattade tycke för Arthur och tog hem honom till Sverige. Nu, efter 120 dagar i karantän har han äntligen fått komma till sitt nya hem. Och vad vankades där – jo, köttbullar så klart.

Det påminner mig om den lilla vita hunden där hemma vilken den bättre hälften och jag bekymrar oss över då han är så liten i maten. Till skillnad mot den förra lilla vita hunden som var rena ”soptunnan”, om än finsmakare, är han lite kinkig.

Förra hunden åt aldrig hundfoder, nej där dög bara fläskfilé och andra godsaker. Med den nuvarande lilla vita hunden är det tvärtom, här är det nästan utslutande hundmat som gäller och helst torrfoder. Tills i måndags vill säga. Den bättre hälften fick för sig att ordna en liten tallrik till hunden som lojt lommade fram till fatet. Vi tänkte inte så mycket på det utan väntade oss inget annat än ett fnys och att han lojt lommade bort igen. Men oj vad vi bedrog oss – plötsligt såg vi honom ligga i rummet mittemot, slicka sig om munnen och nästan himla med ögonen.

Vi tittade ned i tallriken som var helt renslickad. Den bättre hälften lastade upp mer och samma procedur upprepades, inte bara två gånger utan tre gånger. Förvånat kunde vi konstatera att nötkött är melodin. Den bättre hälften suckade och såg framför sig hur hon en gång i tiden fick stå och göra kalops dagarna i ända – den förra hundens favoritmat.

Den bättre hälften hade alltså tillagat nötkött vilket är ganska ovanligt i vårt hem. Jag är inte så förtjust i blodiga biffar och liknande. Men detta var något annat – en rostbiff som var enormt mör och god. Tydligen föll det den lilla vita hunden i smaken också så till den milda grad att vi var tvungna att förklara för honom att detta var vår middag.

Å andra sidan har han blivit allt matgladare med åldern. Det får vi tacka för så full av energi som han är. Ibland har vi undrat hur han orkar fara omkring som han gör på bara torrfoder. Ja, ett och annat chips har väl stulits ur någon skål har vi kunnat konstatera på smulorna. Men även soc-kerkaka duger om det bjuds. Det har ”tant Siv” tvärsöver viken sett till att lära honom.

Fast han är inte som Arthur – det skulle aldrig gå att få honom att kämpa sig igenom en multisporttävling medels en köttbulle.

Till sist. Vi på Västmanlands nyheter håller på att trimma in ny teknik för att producera tidningen. För den som tycker att exempelvis bilder är konstigt beskurna kan jag meddela att det är under lupp. Vi ber om överseende men redan till nästa vecka hoppas vi ha det mesta under kontroll.

Det är inte lätt att lära gamla hundar som mig att sitta.