Transport med dyrgrip

Textstorlek:
Annons:

Man kan tro att jag bor i ödemarken om man läser denna tidning. För ett par veckor sedan hade jag ett bildreportage om en mård som mumsade i sig av brödet i fågelbordet. I förra veckan berättade jag om ett möte med en hermelin i vår källare. Och denna vecka är inget undantag.

I lördags tog jag som vanligt med den lilla vita hunden i bilen för att ta eftermiddagspromenaden med honom. Det är alltid roligare på andra platser än hemma där dofterna är allt för välbekanta. För honom är det alltid lika spännande att hoppa ur bilen från sin bur i baksätet – han har ju ingen aning vart vi fört honom.

Men det är inget lugnt spanande över de nya omgivningarna utan här är det gasen i botten direkt. Nu var platsen i och för sig inte obekant utan här går vi ofta efter grusvägen. Och just denna dag var det extra roligt att gå här då sommargäster med sina två stora hundar var på plats. Ja, inte att passera dem. Två stora hundar som står mot staketet och skäller med dova röster – otäckt.

Den lilla vita lade benen på ryggen och ville fort förbi. Nej, här är det dofterna efter hundarna som är det intressanta. När vi kommit på ”säker mark” började nosandet. Varenda sten, buske och vartenda grässtrå skulle som vanligt gås igenom.

Plötsligt såg jag hur hunden lättade på alla fyra och liksom svävade för ett kort ögonblick. Det han ryggat för var en rekorderlig bajshög, mörkblå och full med bär. Björn! Jag blev intresserad men det var inte den lilla vita. Tyvärr var vägen stenhård och dammig så inga avtryck av björnramar syntes. Som tur var hade björnen lagt sitt visitkort på en lös grästuva – man hade klippt i diket – så jag kunde ta med den hem. Hem? Nu har han blivit galen kanske någon tänker. Men jag tänkte att rovdjurshandläggaren på länsstyrelsen kanske är intresserad så bajshögen får åka med till Västerås på måndagen. Så slipper han själv åka ut i ”ödemarken”.

Den lilla vita hunden tittade dock skeptiskt på mig. ”När jag nosar på en hög drar husse bort mig. Men själv plockar han upp och lägger det i skuffen – skumt”, sade hans blick.

Med ett leende på läpparna – här kommer en kille med bajs i bakluckan – studerade rovdhjurshandläggarna den mörka högen i skuffen. Mycket bär, hmmm, men inte så stor. Troligen grävling, men väldigt mycket bär. Björn eller grävling – det är frågan?

Annons: