Livsmedelsberedskap saknas

Textstorlek:
Annons:

På några decennier har den svenska livsmedelsproduktionen minskat med en tredjedel. Tillsammans med Norge tillhör vi länderna med allra lägst självförsörjningsgrad, cirka 50 procent. Sedan inträdet i EU finns inga beredskapslager, vare sig i Sverige eller inom övriga EU. De enskilda hushållens livsmedelslager beräknas räcka mellan tre och tolv dagar. Om transportsystemet kollapsar är det tomt i butikerna efter ett dygn.

”Regeringen har beslutat att utveckla en livsmedelsstrategi, som ska klubbas våren 2016. Men en livsmedelsstrategi värd namnet måste innehålla en försörjnings- och krisberedskap. Kring dessa frågor råder politisk tystnad.”

Så inleds boken BEREDSKAP I KRIS – Om livsmedelsstrategi och försörjning, av Susanne Gäre och Gunnar Lyckhage. Bägge är journalister och författare.

Det är en ytterst ange-lägen bok. Det är inte bara ett alltmer spänt säkerhetspolitiskt läge, med en aggressiv Putin i Ryssland, som gör det angeläget att uppmärksamma livsmedelsförsörjningen och självförsörjningsgraden. I en globaliserad värld kan mycket hända som på kort tid kan kullkasta stabiliteten i ett samhälle.

I en rapport från Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB, listas 27 områden som kan skapa allvarliga rubbningar i samhället. Störningar i elförsörjning, terrorhandlingar, pandemier, stormar, avvikelser i livsmedelsförsörjningen och väpnat angrepp är några.
Vi får innerligt hoppas att dessa hot aldrig inträffar, särskilt inte det sistnämnda. Men att helt sakna beredskap för det oönskade är dåraktigt. Precis som varje ansvarskännande familj har en lägenhets-, villa- eller gårdsförsäkring, måste ett utvecklat land ha en rimlig beredskap för kris och krig. Allt annat är oansvarigt.

När importen står för över 50 procent av det vi äter kan man ifrågasätta om vår beredskap är god, som Per Albin Hanssons uttryckte det i sitt berömda beredskapstal på Skansen i Stockholm den 27 augusti 1939. Om Sverige isoleras är hälften av våra dagliga livsmedel, de som vi normalt sett importerar, slut efter tio till tolv dagar, enligt Jordbruksaktuellt. Det är alarmerande fakta som knappast uppmärksammas alls eller diskuteras i de stora medierna. Sverige håller på att göra sig totalt import-beroende, inte minst genom att göra det krångligt och dyrt för bönder att driva jordbruk och producera livsviktig föda.

Under sommaren har mjölkböndernas usla villkor uppmärksammats och förhoppningsvis kan ett ökande intresse och engagemang för svensk livsmedelsberedskap uppbådas via den diskussionen.

Det återstår nu att se vad regeringens kommande livsmedelsstrategi kan åstadkomma på området. Litet mer dialog, kommunikation och engagemang i frågan skulle välkomnas.

Bo Höglander

Annons: