Dagar då halt haltade

Textstorlek:

Den senaste tiden har jag stött på ett par besynnerliga saker. Som jag tidigare nämnt bröt den bättre hälften vänster ben och vrist väldigt illa i somras. Här räckte det inte med gips utan här krävdes också en lång operation där mängder av skruvar och en lång stång placerades i benet. Det har ju gått en tid nu men hon har fortfarande väldigt ont vilket föranledde ett besök på ortopeden igen.

Förra gången vi besökte Västmanlands sjukhus Västerås, (vilket namn), satt den bättre hälften i rullstol vilken jag fick skjuta på. Då upptäckte vi de märkliga räfflade stenplattorna in till entrén på ortopeden. Hade vi gått som vanligt folk hade vi kanske inte tänkt på det. Men när jag rullade henne i stolen över dessa hoppade stolen betänkligt. Drrr, sade det och den bättre hälften såg ut som om hon hade frossa. Kommer man inte dit med något brutet är det risk för att kommer därifrån med det. Åtminstone är det nära ett epilepsianfall.

Nu kom den bättre hälften med kryckor och var skulle hon sätta ned dem i det räfflade underlaget? Nej, hon fick sära på kryckorna, bredbent, som en giraff som dricker vatten, för att ta sig fram. Undrar hur man tänkte där när man lade dessa plattor utanför ortopeden av alla ställen.

Väl därinne fick vi vänta en liten stund vilket gav tid för reflektion. Överallt folk i rullstolar, på kryckor men framför allt gips från golv till tak. Jag funderade över skylten Handikapptoalett och tittade mig runt. Behövs det något annat här?

Härom dagen var det dags för besiktning av en bil. Inget märkvärdigt med det – det brukar gå snabbt så jag hade bokat in jobb en stund efteråt. Allt flöt på och det blev min tur. I baksätet satt den lilla vita hunden i sin bur och förstod ingenting. Plötsligt kommer det in en kille och rycker i det där snöret som husse och matte tar på sig då vi skall iväg. Konstigt nog gav han inte ett ljud ifrån sig.

Men som vanligt flöt det inte på som jag tänkt – den som besiktigade min bil var en novis. En som skulle läras upp. Det är väl okej men det kan man väl meddela före – för detta tog tid. Strålkastarna undersöktes minutiöst och motorhuven åkte upp och ned hela tiden.

Efter en evighet vidtog den del av besiktningen där bilen hissas upp mot taket, med hunden i. Det bankades och rycktes, bilen åkte upp och ned och upp och ned igen. Hunden sade inget och inte jag heller – till den som besiktigade. Men till en av hans betydligt vanare kollegor framförde jag min ilska. ”På den sidan är det ju rena löpande bandet”, sade jag och fick då veta att just min bil hade utsetts till ett av lärospånen som grabben skulle tälja. Allt jag planerat sprack och försköt hela dagen.

Och bilen då? Jo, ombesiktning, så klart.

Vad trodde ni!

Trevlig helg!