Intervjuer med äldre blir teater

Jens Nielsen och Tomas Rajnai har intervjuat 60 äldre västmanlänningar om deras liv – sorger och glädjeämnen. Foto: Jan Å Johansson
Textstorlek:

Teaterchefen Kajsa Giertz på Västmanlands teater och chefen för Västmanlands läns museum, Carl-Magnus Gagge, förde en diskussion om avsaknaden av historier som äldre upplevt – museet saknade helt enkelt röster om hur det är att vara äldre i dag. Det skall Tomas Rajnai och Jens Nielsen råda bot på. De driver Osynliga teatern i Stockholm och deras föreställningar är intervjubaserade.

Det var Kajsa Giertz som tog kontakt med regissörsduon och de träffades tillsammans med Carl-Magnus Gagge och lokalradion vilken också är delaktig i projektet.

– De berättade om projektet och vi presenterade ett tillvägagångssätt, berättar Jens.

Man bestämde sig för att intervjua 60 pensionärer under mottot: Vad är det goda livet? Många, men inte alla berättelser, kommer senare att gestaltas av skådespelare på scen.

Men hur hittar man då 60 personer att intervjua?

– Vi hittade en skrivargrupp i Surahammar – de var 15 personer. Och vi hade tur där då de gick en skrivarkurs och precis hade börjat skriva om sina liv, uppger Jens.

– Det skulle vara en geografisk spridning på materialet men det viktigaste i början var att samla in lämpliga pensionärer som ville ställa upp.

Formen fick man ta sedan. I början på april i fjol startade intervjuerna och de avlutades strax före jul. Tomas och Jens funderade över om intervjuerna skulle ske gruppvis eller individuellt. De provade med att få träffa gruppen igen veckan efter men fick till svar:

”Ni verkar inte ha träffat pensionärer tidigare, mer upptagna människor finns inte. Nästa vecka, nej, det går inte”.

– Vi fick istället ringa upp var och en för att boka tider, förklarar Tomas.

Men det behövdes så klart fler att intervjua så Tomas och Jens kontaktade föreningar, äldreboenden och satte upp lappar.

– Faktum är att de flesta har sökt upp oss, många genom PRO, vilka kontaktat teatern. Många har tyckt att det varit spännande att få sina liv inspelade och vi tycker det är spännande att de sökt sig till oss, säger Jens.

Hela processen har varit öppen från början – inga oklarheter om vad projektet skall utmynna i har rått. Och Tomas och Jens har inte vetat vad pensionärerna kommer med för berättelser. Många gånger, för att inte säga oftast, har det varit överraskningar.

– När man intervjuar dem en och en blir det ett intimt möte. Vi kommer inte med en agenda utan vi har bara varit nyfikna på deras liv. Det har varit mycket tårar och skratt och många har berättat historier de inte berättat för någon annan tidigare, säger Tomas.

Många gånger har de blivit chockade över vad de fått höra. Ibland, bara efter ett par minuter, har någon börjat berätta något traumatiskt.

– Då har man fått ta en stunds paus. Men det är en otrolig bredd på berättelserna. De har varit fina och vackra, otroligt tragiska, ja, minnen och livsöden helt enkelt, säger Jens.

– Ja, vissa sätter sig verkligen, nämner han och återger en berättelse han stötte på.

– En kvinna hörde av sig och berättade att hon växte upp i en familj med några bröder i en bruksort här i Västmanland. Pappan var slaktare och de bodde ensligt. Huset stank av mögel och hon berättade att hon allt sedan dess varit expert på att känna det minsta lilla mögel om hon stötte på det.

Pappan hade problem med spriten och då han slaktade hemma hos folk bjöds han alltid på sprit.
Hon berättade att han vid sådana tillfällen var hemsk mot familjen. Bland annat jagade han barnen med slaktmask, men inte nog med det, han satte också på den på barnen. Rena skenavrättningen således.

– Hon berättade vidare att det bara var en jul under uppväxten då hon inte grät – pappan hade helt enkelt inte kommit hem.

– Det gick till och med så långt att barnen försökte döda fadern genom att knuffa honom utför en trappa.

Tomas har dock en betydligt trevligare historia att återge.

– Det var en man som vuxit upp i en mindre bruksort. Som liten drömde han om att bli busschaufför vilket han också blev – hela livet. Han hade haft en familj med tre barn och höjdpunkten i hans liv var då han fick byta buss och köra pensionärer på hemliga resor. Han ångrade ingenting i livet. När jag lämnade honom tyckte jag det var lite märkligt ändå – livet innehåller ju toppar och dalar. Men för honom var livet långsamt. Han hade inga storslagna drömmar eller önskningar. Men det fanns något fint hos honom.

Materialet som Jens och Tomas samlar in kommer så småningom att finnas tillgängligt på länsmuseet.

De hade som mål att intervjua pensionärer från 65 år och uppåt. Men den yngsta blev en 63-åring och den äldsta var 97 år.

– Vår generation blickar framåt – var skall man bo och när skall man skaffa barn. En pensionär planerar inte utan ser bakåt – vad var viktigt och vad ångrar man, säger Tomas.

– Det som slog intervjuarna efter utfört uppdrag var att det viktigaste i livet är att ha människor i sin närhet och att vara frisk, berättar Jens.

Båda är också rörande överens om att de blivit mer ödmjuka inför livet.

Premiären för gestaltningen av berättelserna kommer att ske 2017 och publiken kommer att få vara delaktig.

– Ja, berättelserna kommer att gestaltas med hjälp av publiken vilken kommer att få instruktioner om hur den skall agera, säger Jens.

Och till skillnad mot Jens och Tomas, vilka är mitt i karriären, har de knappt stött på någon pensionär som pratat om jobbet.

– Att vara pensionär är inte vad man gör utan vad man är, säger Tomas.