Konsten att bo i fibernätsskugga

Textstorlek:
Annons:

Landsbygd kontra storstad är något man tänker på en del då man jobbar på en tidning som denna. Om vi tar Stockholm som exempel – där byggs länkar hit och dit som ständigt får uppmärksamhet.

På landsbygden läggs det istället ned mackar, butiker och skolor, men det får sällan rubriker i rikspressen. Nej, här får människorna allt bygga och gräva sina egna fibernät allt eftersom ”gammeltelefonnätet” monteras ned. Inte heller det skrivs det så mycket om.

Men om ombyggnaden av Slussen i Stockholm, det skrivs det spaltmeter om och det visas tv-reportage.

Varför kan man undra? När det kommer till kritan är det ju ändå bara en rondell det handlar om. Själv bor jag på en plats där det troligen aldrig kommer att komma något fibernät. Dels för att byn ligger för långt ifrån allt men också för att här bor inga yngre och resten av husen är bara sommarstugor. Men jag känner ingen större oro för det. Tvärtom.

Ändå förstår jag att det finns en pockande generation efter oss som tycker att allt detta är viktiga saker och meningen med livet. Det här märkte inte minst den bättre hälften och jag i helgen då vi hade gäster ifrån Hälsingland. Det var nämligen så att den 25-åriga dottern i familjen skulle gå med i ett team i Västerås. Ett team som håller på med kroppsbyggande och fitness och sånt. Helt enkelt en fin kropp att posera med. Flickan hade med sig bilder från en tävling hon varit med i strax före jul. Det heter tydligen bodyfitness det hon håller på med.

Jag tittade på bilderna och undrade varför hon var så gul. Då berättade hon något som fick mig att spärra upp ögonen. Det är nämligen så att inför varje tävling målas varje deltagare – allt för att se brun och frisk ut. De får helt enkelt ta av sig nakna och ställa sig i ett slags bås, med en duschmössa över håret, där en person med något som liknar en högtryckstvätt (hon sade så själv) sprayar den som skall tävla med brun färg. Fast den såg gul ut på bild. Som att sprutlackera en bil, alltså. Kallt och inte så skönt lär det också ha varit.

Hon visade bilder i sin mobil på sig själv och hon var helt oidentifierbar. Men det skall enligt uppgift vara snyggt. Till råga på allt satt tydligen den där färgen kvar i flera dagar och försvann gradvis, lite här och lite där. Jag försökte föreställa mig själv komma till jobbet en måndagsmorgon fläckig som en giraff. Med andra ord, inte se ett dugg frisk och hälsosam ut.

Men nu till saken med det här med snabb uppkoppling. När flickan kommit hem från Västerås efter att ha bildat ett team skulle det givetvis berättas för kompisarna om det hon varit med om under lördagen. Den smarta telefonen kom fram och hon skrev ned en text. Plötsligt hördes en frustrerad suck. ”Jag får ingen kontakt”.

Nej, här är det inte lätt, sade jag. Det står en mast en bit bort men det är mycket skog emellan, lade jag till försiktigt. Men så plötsligt sprack hon upp i ett brett leende efter att ha viftat med mobilen hit och dit. Hon hade etablerat kontakt ifrån obygden och lyckats meddela sig med omvärlden.

Jag såg framför mig hur kompisarna satt med sina mobiler, bitande på naglarna av spänning. Precis som markkontrollen i Houston i Texas då Apollo 13 fick haveri och försvann i radioskugga bakom månen för några minuter.

Men det slutade också lyckligt.

Annons: