Sjöräddare tillbaka från Samos

Textstorlek:

SAMOS/VÄSTERÅS För några veckor sedan skrev vi om Joakim Brosten på Sjöräddningssällskapet i Västerås. Då låg han i startgroparna för att som frivillig hjälpa flyktingar som tar sig över havet från Turkiet till den grekiska ön Samos. Nu har han kommit hem efter både hemska och fina upplevelser.

I två veckor var Joakim på plats i Grekland och det blev hektiska veckor med både tårar och skratt. I stort sett varje natt försöker flyktingarna ta sig över Medelhavet i rangliga båtar eller enkla gummiflottar. Olyckorna är många – dagligen hör vi rapporter om drunknade flyktingar. Och mitt i allt detta har Joakim befunnit sig. Den värsta natten inträffade för två veckor sedan, torsdagen den 28 januari.

– Det var en båt som kapsejsade med ett 50-tal personer ombord och en av dem simmade iland och slog larm. Vi bärgade elva kroppar och från den båten vet man att det bara är åtta som överlevt. Tyvärr saknas några fortfarande och nu inriktar man sig på strandsök.

– Mitt starkaste minne från den händelsen är när vi ett par dagar senare träffar en man som hade sin familj på båten och som mer än något annat ville att vi skulle hitta kropparna, berättar Joakim.

På plats i Samos hade sjöräddarna dygnet runt-jour. Men dagarna kunde vara lugna, det var på nätterna det hände.

– På dagarna sysslade vi mycket med underhåll av båtarna och hade ingen sjöräddning inträffat under natten åkte vi ut i området under förmiddagen för att träna räddningsmoment och bygga rutiner att falla tillbaka på när det sedan hettar till på riktigt. Många gånger träffade vi då på flyktingar som satt strandade på klipporna efter natten.

Händelserna gjorde att dagarna gick otroligt fort, enligt Joakim. Och de otäcka händelserna gjorde sitt till, det var mycket jobb för besättningen.

– En av mina kolleger sade en bra sak: ”Intrycken kommer med sådan fart så man hinner inte bearbeta dem”. Och det var på pricken, tankarna kommer senare, säger Joakim.

Han tycker att hela situationen är frustrerande.

– Ja, allt som händer där nere är helt onödigt. Det är extra jobbigt med barn som inte själva valt att ta sig den här farliga vägen till Europa. Vuxna har ju trots allt ett val. Men då man ser detta och de tycker att alternativet är bättre än att vara kvar i Syrien kan man tänka sig hur det är där. Men dessa känslor man har är bara fem procent – den andra bra känslan är på 95 procent då vi räddar folk, berättar Joakim och tillägger.

– Man blir glad av skäggiga gamla gubbar som kysser en på kinden då vi räddat dem i land, skrattar han.

Men till händelsen den där torsdagen i januari kom de tyvärr för sent.

– Ja, det var en svår händelse och vi har pratat mycket om den och flera gånger. Vi jobbade 13 timmar den dagen – alternativet att avbryta var inte aktuellt. Vi hittade ju kroppar men vi skulle avbryta klockan fyra. Vi bestämde oss dock för att fortsätta och en kvart efter fyra hittade vi ytterligare en drunknad kvinna.

I januari har långt över 250 personer dött i Medelhavet. Det är tiofalt fler än under januari i fjol. Varje dag kommer det mellan 150 och 300 flyktingar. På ön Lesbos har en muslimsk kyrkogård byggts för dem som inte har familjer hemma i Syrien.

Men som sagt, det fanns också glädjeämnen.

– Första uppdraget vi fick var att möta en liten flotte. I den var det 30 personer varav en var funktionshindrad. Han var förlamad i hela underkroppen och hade någon slags hjärnskada. Jag hade hans huvud mellan mina fötter då vi tog oss i land. Han hade rest med sin syster och hennes man vilka måste ha burit honom genom Syrien och genom Turkiet. En fantastisk prestation.

Lite senare träffade Joakim på dem i uppsamlingslägret.

– De var glada att se oss och den funktionshindrade pojken blev också glad. Han hade fått en rullstol att sitta i – ja, då hade jag svårt att hålla tårarna tillbaka, säger Joakim.

– Heder åt systern och maken som tog honom med sig.

Planen är att Sjöräddningssällskapets båtar skall tas hem i april då de behövs på hemmaplan under sommaren.

– Men det skulle inte förvåna mig om de blir kvar i maj också. Vi har 200 båtar i hela flottan så jag tycker att dessa kan få vara kvar.

– Båtarna i Sverige kan omfördelas med lite god vilja, för sommaren som kommer kan det bli fler flyktingar än någonsin.

Och han kan tänka sig att åka ned igen, för tyvärr behövs Sjöräddningssällskapet i Medelhavet, som Joakim säger.