Yla inte efter okända

Textstorlek:
Annons:

Den lilla vita hundens första budord lyder: ”Du skall inga andra djur hava jämte mig”

Det är nämligen så att varje gång jag kommer hem från jobbet eller vilken resa jag än gjort luktar han minutiöst igenom mina kläder. Det är ju trots allt inte så sällan man träffar på djur på uppdrag för denna avisa. Det är bland annat hundar, katter, grisar, hästar och kor. Plus en och annan alpacka.

Nosandet går ut på att avgöra om husse varit ”otrogen”. Och står jag inte still och bara låter honom nosa följer han efter mig högljutt skällande. ”Stanna husse, jag har inte läst färdigt”, betyder det.

Men värst är det då jag går ut för att mata rådjuren med pellets bakom huset. Där ser han vad jag gör – för de där otäcka djuren brukar han sitta och titta på. Dock inte skällande utan tyst, mycket tyst – den fegisen. När jag så kommer in vidtar inget nosande utan nu går han till attack mot byxbenen. Ja, det är inte så allvarligt som det låter, men han biter sig fast, morrar och följer med hängande i hasorna när jag går omkring.

”Grrr, måste du mata rådjuren, det är bara mig du skall bry dig om”.

”Skall du säga”, kontrar jag.

”Du som tar emot godis från vem helst som sträcker fram en godbit”.

Men det är också fascinerande med hundars luktsinne. I byn där hemma finns det en enda tik och den har han fullständig koll på. Hon har bara funnits i ett knappt år men den nyinflyttade blev han snabbt varse.

Senaste veckan har hon löpt. Det vet vi utan att någon berättat det för det har den lilla vita tydligt visat. Utan någon som helst kontakt vet han av någon anledning om det ändå.

Han står i en soffa med tassarna mot ryggstödet och ylar tidigt på morgnarna. Och så vill han ut hela tiden. Nu verkar det dock vara över – inget ylande och han följer snällt med in efter rastningen utan att man behöver dra in honom. Allt är frid och fröjd. Förutom att husse måste mata de där förbenade rådjuren.

Men härom dagen var det allt annat än frid och fröjd då den bättre hälften var ute på eftermiddagens långpromenad vovven. Jag skall göra en lång historia kort men de blev attackerade av en lös stor hund – rasen var obestämbar vad jag förstår. Att sträcka fram handen med lite godis var inte att tänka på för den här besten var inställd på att äta en liten vit hund.

Men som tur var insåg den bättre hälften allvaret precis som den stora hunden nådde fram och lyfte upp den lilla vita i famnen. Men det hjälpte inte utan hon fick lyfta hunden ovan huvudet på sträckta armar likt isdansarna gör. Hon gjorde piruett på piruett innan ägaren till hunden lyckades få tag på sin best.

”Och hon som är så snäll”, ursäktade sig ägaren.

Men tänk om situationen lärde den lilla vita något. Tikar är inte alltid något att yla efter.

Annons: