15 generationer på Sammilsgården

Textstorlek:

OLSBENNING/NORBERG Bergsmansbyn Olsbenning är en by med anor. Namnet Olsbönning finns dokumenterat så tidigt som 1539 då en hytta redovisades på platsen. 
Och som av en händelse finns det fortfarande boende i byn som är ättlingar från denna tid. En av dem, Gustav Andersson, är 15:e generationen på Sammilsgården. 

Annons:

Gustav har inför mitt besök letat fram en häftad bok om släkten som pappa Gösta tagit fram med hjälp av en filosofie magister Helmer Färnestrand i Uppsala år 1962. Ett dokument som Gustav, som själv är född år 1972, är glad över.

– Ja, pappa släktforskade och han kom ända ned till första halvan av 1600-talet. Men troligen är det två generationer till bakåt i tiden.

Enligt boken är det Helmer Färnestrand som forskat fram 14 led bakåt i tiden. ”Det var 14 led som jag lovat och det får väl räcka för dagen” skriver han kort och gott. Men han lägger också till att släktledet troligen kan följas 16 led tillbaka. ”Med andra ord något av ett rekord”, skriver han.

Första namnet på listan, men som ej är verifierat som samma släkt, är Tidecke Tideckasson. Han köpte någon gång under 1500-talet ett hemman ”benempt Olsböningh” för 20 fat järn av en Per Jonsson. Troligen hade denne Tidecke sedan tidigare köpt hela byn.

Precis som att följa byns utveckling är det roligt att följa namnens. Tidecke Tideckasson blir i nästa led Herman Tidiksson. Sedan blir det Tidik Hermansson för att sedan bli Erik Tidiksson.

År 1631 dyker ett vanligare namn upp, Jöns Eriksson som i nästa generation blir Erik Jönsson och så där håller det på till Gustavs pappa Gösta Andersson.

Gustav som själv inte är så lastgammal har inte några speciella minnen från gården från sin uppväxt.

– Men pappa kunde berätta om de som jobbade i ladugården och i skogen. Han berättade om hur de lastade av massaved vid Karbennings station. Från början var det med hästar men de var tidiga med traktor med en kran.

På gården fanns inga djur då Gustav växte upp men tidigare fanns det höns och kor.

Gården har alltså gått i arv i snart 460 år, minst. Och något som är gemensamt för så gott som alla som varit bönder på gården i Olsbenning är att de valt hustru från en annan socken än Karbenning. Dock inte så långt ifrån då de allra flesta var från det vi i dag kallar Norbergs kommun.

Gustavs farfars far som var född år 1859 var riksdagsman och för övrigt fanns det många nämndemän i släkten. Bergsmannen Per Andersson född år 1790 uppförde sig enligt uppgift kristligt och berömvärt. Men han blev också sjuk i rödsot.

Bergsmannen Anders Persson dog 1835 i åldersbräckligheter. Men här finns också ond bråd död som lungsot, diarré, rötfeber, håll och styng liksom barnsbörd med tillägget toillstötande frossa.

Som det var tidigare hade familjerna många barn. Sex, sju barn är vanligt då man läser om Gustavs släkt. Bergsmannen och nämndemannen Anders Holstensson fick dock tolv barn, åtta pojkar och fyra flickor. Likaså bergsmannen Mats Olsson, fast här mer jämt fördelade på sex av varje.

Apropå ond bråd död torde dock bergsmannen Per Gustafssons död vara mest bråd. I dödsboken står att läsa:

”Den 10 i denna månad kl 8 f.m. då han efter bön och åkallan var färdig att göra följe med flera av sina grannar att uppbära ett lik till kristlig begravning fick han under vägen, sedan han gått över bron vid hyttan, ett hastigt slag som strax gjorde slut på hans levnad, då han i Herranom saktmodeligen avsomnade i en ålder av 43 år, 2 månader och 5 dygn”.

Detta var år 1773.

Gustav själv har följt ”traditionen” att hämta en hustru i närområdet. Hustrun Magdalena är från Rosendal, inte långt ifrån Olsbenning fågelvägen.

Men några som bröt detta mönster var farmor och farfar.

– Jag har en kusin som gått igenom deras brevväxling som finns bevarad. Farmor var från Malung och farfar var där för att handla hästar. Förutom brevväxling träffades de också i lönndom i Ludvika, skrattar Gustav.

– Jag vet också att i telefon-växeln i Karbenning tjuvlyssnade man på deras samtal.

Själv är han inte uppväxt på Sammilsgården utan inne i själva byn. Farfars far bodde i det Gustav kallar gammelgården. Han har också en syster som bor i byn.

– Här på Sammilsgården var det mest tjänstefolk som bodde. En del har jag faktiskt träffat som pensionärer – en hyrde en sommarstuga i byn.

Pappan var tydligen inte så sugen på gården enligt Gustav.

– Nej, han tyckte att det var ett kråkslott.

Kråkslott eller inte – en rekordartad släkthistoria är det hur som helst.

Samma släkt på gården i snudd på 500 år.

Annons: