Å, vilken stad Arboga är

En stilla promenad längs ån rekommenderas. Foto: Rolf Johnsson
Textstorlek:
Annons:

ARBOGA Visst är Arboga en åstad. Dess rötter kopplas till läget vid ån och än i dag är vattnet som flyter genom stadskärnan det som ger Arboga nerv och personlighet.

Arbogaån. Så heter vattnet som rinner från Väringen för vidare befordran till Galten, vilket kan sägas vara Mälarens västligaste del. Det är den här pulsådern som en gång gjorde att Arboga hamnade där det gjorde. Och själva namnet Arboga har en direkt härledning till vattnet.

Arboga har sin koppling till å och bughi. Det blir Arbughi. Man kan också säga att efterleden böj ingår i stadsnamnet. Åböj. Eller för den delen åbåge eller åkrök. Alltså: Arboga = åkröken. Mer tydligt än så kan det inte bli när man ska fastslå platsens koppling till vattnet som rinner förbi här.

Men medan Arbogaån förr hade en livsviktig funktion som transportled, i ett land nästan utan vägar, så har den i dag mera symbolisk betydelse. Ändock, vågar vi påstå, vore Arboga utan sin å inte i närheten av sin utstrålning som charmig nutidsstad med medeltidskänsla. Det är vattnet som rinner fram i kröken vid kyrkogården, och fortsätter under Kapellbron, som ger Arboga dess karaktär.

Okej, inga norsfiskare längre. Men däremot restauranger med åläge, ett bibliotek där man kan sitta med sin tidning, och titta ut över blänkande vatten, eller för den delen en stilla promenad på kyrkogården där ån rinner alldeles utanför och kanske manar till eftertanke.

Det brukade heta att inga arkeologiska fynd gjorts som styrker Arboga längre tillbaka än 1200-talet. Men så dök de där gamla resterna av ramverket till en husgrund upp (rustbädd) och vips så hamnar vi i 900-talet. En husgrund här vid den tiden tyder än en gång på vattnets betydelse för stadens framväxt.

Äldsta gatan är Västerlång-gatan och kvarteren stakades ut på 1300-talet. Från den gatan går det ner flera gränder till – vattnet förstås. Än en gång ett bevis på Arbogaåns betydelse under stadens uppväxt. En gissning god som någon är att de första munkarna, franciscanerna, kom med båt till Åböjen. 1285 grundade de sitt kloster. Den äldsta Arbogabon vi känner till är köpmannen Gelbricht. 1293 dyker han upp i annualerna. Sannolikt tog även han båten till Åkröken. Vägarna var vid den tiden inte värda att kallas vägar.
I dag kan både Arbogas 13 300 invånare och tillfälliga besökare, njuta av den levande åns framfart, kantad av gamla trähus. Det mest fantastiska är att så många av husen från förr står kvar än. Varken elden eller rivnings-vågor har lyckats ta kål på dem. En promenad en vacker sommardag längs ån är en behaglig upplevelse. Det vilar en slags slumrande kreativitet över kvarteren.

Och vattnet rinner på, som alltid. Arbogaån både klyver och förenar staden. Ån är levande motsägelse som nog ingen vill, eller kan, vara utan.

1650 anlades för övrigt Järntorget för att man skulle få plats med allt järn som, observera, skeppades hit. Vattnets betydelse, igen. Varje skeppslast beskattades och gav Arboga inkomster. I Arboga förstod man tidigt att man kunde tjäna pengar på sin å. Och det gäller väl än i dag, om än mera som turistiskt dragplåster.

Rolf Johnsson

Annons: