Asfaltblomma och skogsrå

Textstorlek:

GEDDEHOLM Lotta Armandt bor i centrala Västerås där hon kan känna stadspulsen. 
Men hon har också sedan 34 år ett andningshål i Geddeholm – ett torp från början av 1800-talet. 
”Jag har alltid varit ett skogsrå och en asfaltblomma”, säger hon själv. 

Torpet som går under namnet Gamla Malmen, ägdes och hyrdes ut av Geddeholms gård. Gården var ett fideikomiss vilket innebär att äldsta sonen var arvtagaren – alltså gick det inte att stycka av och sälja något.

– Det är fortfarande ett fideikomiss men i slutet på 1970-talet ändrades lagen och det blev möjligt att ändra och att stycka av. När ändringen kom bestämde sig greve Lewenhaupt för att sälja många av torpen. Troligen var det svårt med finansieringen av alla dessa små stugor, tänker Lotta.

1981 flyttade Lotta från Stockholm till Västerås och det sammanföll med visningar av de små torpen i Geddeholm efter att alla gamla hyresgäster erbjudits att köpa först.

– Visningarna var år 1982 så vi åkte och tittade. Vi hade haft en stuga i Roslagen och jag saknade en grön plätt. Jag, min son och mina föräldrar tittade på flera torp på de här stora ägorna. Så köpte vi detta och jag som var från Stockholm tyckte det var nästan gratis, skrattar Lotta.

Många av torpen såldes och nu bor några även permanent i området.

Här saknades dock mycket av stadens bekvämligheter – det fanns exempelvis bara enfasström och inget vatten.

– Vi fyra fastigheter nära varandra fick så småningom servitut på en pump där vi kunde hämta vatten.

I ett vackert litet rappat torp nedanför Lottas bodde ett äldre par med vilka Lotta år 1986–1987 borrade en gemensam brunn med ett pumphus.

– Min son, som ofta var här, sade 1992 att det skulle vara skönt att dra in vatten. Så jag byggde till och fick in vatten. Nu säger han att ”nu är det snart som i stan”, ler Lotta.

Genom åren har mycket hänt kring torpet. Det var igenväxt med buskar och sly inpå knuten. Lotta tyckte det var jobbigt att rensa sly och så ville hon ha fri sikt mot den bakomliggande hagen. Med hjälp av en entreprenör togs slyn bort. De gamla innertaken i papp har Lotta själv plockat ned.

– Det var jobbigt, du anar inte vad nubb det var. Och när växtligheten försvann sådde jag gräs som istället skulle klippas. Det gick länge bra men så gick klipparen nyligen sönder och verkstaden sade att det inte skulle löna sig att laga den. Så nu har jag investerat i en robotklippare – det bästa jag gjort på länge.

Hon saftar och syltar de egna bären – röda och svarta vinbär och krusbär. På tomten finns också körsbärsträd.

Lotta öppnar en lucka i golvet varigenom man kommer ner till den fantastiska källaren byggd av stora stenblock. Här står syltburkarna på rad.

– Jag saftar och syltar inte så mycket numera. När jag jobbade var jag här fem månader om året men så småningom orkar man inte riktigt med. Roboten är också en befrielse – jag är 75 år och orkar inte som då jag var 50 eller 60.

Hur gammalt torpet med sin vedspis och fina kakelugn är vet inte Lotta riktigt.

– Länsstyrelsen gjorde för drygt 30 år sedan en socken-inventering och kom fram till troligen tidigt 1800-tal. Men det kan mycket väl vara 1700-tal.

Favoritplatsen är vid baksidan på torpet. Här kommer de betande kvigorna nära och här har Lotta sett korna, räven, älgar och harar samtidigt.

– Men det har blivit allt färre djur sedan vi flyttade hit. Däremot ser man vildsvinens idoga arbete, säger skogsrået, eller är det asfaltblomman?