Nytt hus – stor iver

Textstorlek:
Annons:

Det är intressant med nya grannar. I närheten av oss finns en sommarstuga som ett stockholmspar köpte för några år sedan. Omedelbart sattes det igång med ett hamrande och spikande.

Gammalt skulle ut och nytt in. Träd och sly fälldes, ja, det var en riktig byggarbetsplats. Men så är det nog för de flesta då man skaffar nytt – man vill sätta sin prägel.

Men det slår aldrig fel. Till slut tystnar det från ”bygget” även om det inte är klart. Det blev för mycket helt enkelt. Eller så är det klart.

Besöken har också blivit färre – de är helt enkelt sällan i sin stuga. Kanske att det, likt för många andra som tar i för mycket i början, så att det helt enkelt tog stopp.

På andra sidan om vårt hem har vi också fått en ny granne, också han en person från Stockholm. Han verkar vara precis tvärtom och synes ta det nya med knusende ro, som norrmännen säger. Men han satte inte ribban så högt kunde vi konstatera då det första som installerades var en storbilds-tv. Vi kunde se det blå skenet varje gång vi gick förbi med hunden.

Nu har det gått några dagar sedan han flyttade in och ännu har vi inte hört något som ens påminner om rivning eller byggande. Det är inte utan att man börjar bli lite nervös och undrar varför inte snickaren i honom har vaknat. För det vet alla karlar, att djupt där inne finns det en händig man. Eller tror i alla fall.

Och den lilla vita hunden verkar också fundersam men det beror mest på matte och husse. Innan vi lär känna vår nye granne kan vi inte låta hunden göra hur som helst – som att gå in på uppfarten och pinka hej vilt. Det brydde de gamla grannarna sig inte om.

Fast det är skönt att vi fått en granne. Vi bor ju lite ensligt och det är bra att ha någon som kan hålla lite koll då man är bortrest. I vintras var det verkligen mörkt och tyst då grannen flyttade för gott. Men tystnaden har medfört ett nytt fenomen. Den lilla vita hunden har blivit mer alert. Och det kan vara jobbigt.

Eftersom det varit så tyst reagerar han på minsta lilla ljud utifrån. Så jag vet inte vad som är bäst. En ivrigt snickrande granne som man vänjer sig vid eller en som inte gör något väsen av sig.

Som ni märker är detta en krönika för oss som bor på landsbygden där vi har koll på det mesta. I städernas villaområden byter husen ständigt ägare så lite hamrande hit och dit är det ingen som reagerar på.

På landsbygden, däremot, märks varje liten förändring då alla har koll på varandra. Det kan både vara en trygghet men också lite jobbigt. Speciellt för en från Stockholm som lämnar en lägenhet söder om söder och hamnar mitt i klorofyllen som Lena Nyman skulle ha sagt.

Annons: