Varg-Olle besöker länet

Textstorlek:

På måndag kommer Varg-Olle Nygren till Surahammar. Då firas Motorhistoriska dagen. Den svenska motorcykelåkaren har medverkat i mer än 30 000 tävlings-heat under sitt liv och har många minnen från sina resor.

Varg-Olle bor i Storbritannien sedan många år tillbaka, men är uppvuxen i Stockholm. Motorhistoriska dagen firar han med MCHK Mälardalen på museet Gyllene hjulet i Surahammar. Där kommer han signera sin bok ”Varg-Olle – mannen, tiden, livet”, en biografi som kom ut i slutet av förra året och är skriven tillsammans med författaren Tommy Rander. Den handlar om ”tokigheter” i livet, uttrycker Varg-Olle det.

På frågan vad han vet om Surahammar svarar han:

– Jag känner till Sura-Pelle inom ishockey. Jag trodde Surahammar låg i Norrland fram tills nyligen, skrattar Olle.

Olle har varit på många platser i världen under sitt 87-åriga liv. Han är känd inom motorsportvärlden och för sina sladdskolor i Sverige och i Storbritannien.

Olle var den första svensken som som tog VM-medalj i speedway 1954, då han fick brons.

– Jag minns att jag inte tordes sikta på att bli världsmästare, jag ville bara åka i den berömda röda traktorn och vinka som man fick göra när man vann, säger han.

Det var under tiden i Speedwayklubben Vargarna i Norrköping, där han debuterade som 17-åring, som han fick sitt genombrott. Han blev snabbt Sveriges mest kända speedwaystjärna och fick namnet Varg-Olle.

– Det namnet har jag levt med sedan 1948. Arne Bergström, som var en stor bilhandlare och chef för klubben, fick namnet Varg-far. Men han lever inte längre, de flesta är borta, säger Olle.

1949 vann han för första gången SM i speedway och fortsatte som professionell förare tills han var i 50-årsåldern.

Hur blev du intresserad av motorcyklar?

– Det vart så. Efter kriget fanns det inga hojar. Jag började köra lättviktare som tidningsbud. Man visste knappt vad en motorcykel var när jag gick med i en motorcykelklubb, säger han och fortsätter:

– Jag körde hojar nästan varje dag. Jag är självlärd, det var ingen som gav mig några tips.

Han har även tävlat i bilracing, motocross, isracing och TT-loppet på Isle of man och enduro. Många tävlingar har det blivit och intresset för att titta på dessa sporter var stort.

– Jag körde mycket TT och det drog stor publik, runt 80 000–90 000 personer. Idag drar speedway 3 000–5 000 personer och det är mycket utlänningar som kör, det är inget stort i Sverige.

– För att bli bra måste man åka mycket, säger Olle.

Han säger att det är en dyr sport numera.

Olle har åkt mycket i Afrika, Australien och Nya Zeeland.

– Jag tävlade i Sydafrika i speedway under fem vintrar. Det var andra tider då på 1950-talet, folk reste inte.

– Grejer till motorcykeln gick sönder. Jag fick stanna i djungeln och vänta på reservdelar en månad.

Han berättar att man hade gevär med sig, bland annat för att få tag i mat. Han blev van vid de vilda djuren.

– Jag blev van vid lejonen, det blir annorlunda. Är man hemma inbillar man sig en massa saker.

– Jag var inte rädd, man måste tänka på hur djuren är. Jag var ensam när jag mötte en lejonmamma med 3–4 ungar. Jag har lärt mig att man inte ska titta på djuren, jag gled åt vänster och hon åt höger.

Reaktionen kom efteråt.

– Det var väl lite tur, en lejonhona har man respekt för.

Men idag går grejerna till motorcyklarna inte sönder lika lätt. Olle tycker det är lättare att resa långt. Iron Butt åkte han för några år sedan. 200 mil på 20 timmar utan stopp.

Olle håller igång än i dag trots sin aktningsvärda ålder.

– Står jag still blir jag gammal, säger han och skrattar.