Hon kämpar för finska språket

– Vi samarbetar väldigt mycket med de andra kommunerna i Västmanland som också är finskt förvaltningsområde. Till exempel har vi en del gemensamma utbildningar och länsträffar och så turas vi om att arrangera firandet för Sverigefinnarnas dag berättar Hallstahammars finska informatör Marianne Kiiskilä. Hennes tjänst innehåller väldigt många bitar. Foto: Lisa Parland
Textstorlek:

Hallstahammar är en av sex kommuner i Västmanland som är finskt förvaltningsområde. Över 20 procent av kommunens 15 700 invånare har finsk bakgrund, så behovet av personal som kan språket är stort.

Annons:

Marianne Kiiskiläs tjänst som finsk informatör inrättades kort efter att kommunen blev förvaltningsområde i januari 2010.

–  Jag översätter material, producerar eget informationsmaterial, arrangerar tvåspråkiga
temadagar och håller infoträffar på finska beskriver hon arbetet.

När det gäller modersmålsundervisning fanns det tidigare ett krav på grundläggande kunskaper i språket i fråga.

– Vi ordnade då en grundkurs för de elever som ville lära sig finska så att de fick de grundläggande kunskaperna och sedan kunde hoppa in i den vanliga modersmålsundervisningen, berättar Marianne Kiiskilä.

– Nu är kravet på grundläggande kunskaper borttaget när det gäller nationella minoritetsspråk men den stora ökningen gällande finsk modersmålsundervisning kom strax efter att vi blivit finskt förvaltningsområde. Antalet ele-ver i modersmålsundervisningen mångdubblades, från 8 till över 40!

Det finns en uppfattning att finska inte är något språk man som svensk har nytta av, något Marianne Kiiskilä absolut inte håller med om.

– Det finns mycket samarbeten mellan svenska och finska företag och många företag är verksamma i båda länderna. Och i väldigt många yrken är det en fördel att behärska finska.

Marianne Kiiskilä som är född i Sverige men har finska som modersmål blev själv som 19-åring tack vare sina finskakunskaper erbjuden ett jobb på ett dataföretag i Stockholm trots att hon egentligen inte hade alla meriter som krävdes.

– Jag pratade flytande finska och kunde lite data. Det räckte.

Vad tycker du är de största kulturella skillnaderna mellan Sverige och Finland?

– Det var ju samma land i 700 år så likheterna är fler. Men jag skulle aldrig göra en klädkammare eller ett kontor av en bastu!

Vissa mattraditioner skiljer sig åt och det typiska svenska midsommarfirandet med dans kring stången ses som rätt märkligt i delar av Finland.

I Marianne Kiiskiläs tjänst ingår att göra språkkartläggningar över finskakunskaperna hos de kommunanställda.

– Just nu ser det ganska bra ut, men snart står vi inför stora utmaningar i och med pensions-avgångarna.

– Många finsktalande i äldrevården vill träna på vanliga vårduttryck. Även personal utan tidigare finskakunskaper vill lära sig i vården användbara fraser på finska.

– Därför har vi delat ut en liten handbok med fraser som ”vill du ha mjölk” och ”är du
hungrig”. De som använder handboken kollar med finskspråkiga kollegor att uttalet blir rätt.

Att behovet av finska är extra stort inom äldrevården beror dels på att många dementa till slut bara minns sitt modersmål.

Men det finns också en grupp som aldrig haft särskilt stark svenska överhuvudtaget.
Marianne Kiiskilä förklarar:

– De kom hit på 1950- och 60-talen och kom i arbete direkt. Med
finsktalande kollegor och chefer behövde de inte prata svenska på arbetet. Umgängeskretsen i Sverige var finsk och fritiden tillbringades hos Finska föreningen. Hela deras liv utspelade sig på finska. Man får hålla i minnet att på den tiden erbjöds inte nyanlända invandrare svenskundervisning på samma sätt som i dag.

Ett sätt att förankra finskan hos nästa generation är att dela ut språkpaket på BVC till
föräldrar som har finsk bakgrund i finska förvaltningsområden.

Personalen får och kan inte gissa sig till vilka föräldrar som har finsk bakgrund men frågar de vilka språk som talas i hemmet kommer frågan upp på ett naturligt sätt, menar Marianne Kiiskilä.

En attitydförändring verkar ha skett under de senaste decennierna och i dag är det inte längre ”pinsamt” att prata finska så att andra kan höra det.

Det tror Marianne Kiiskilä, som själv som ung ibland drog sig för att prata finska för högt
offentligt beror på att samhället i dag är mer öppet än tidigare och att flerspråkighet överlag blivit betydligt vanligare.

– Jag pratar i princip bara finska med mina barn och möter aldrig negativa reaktioner. Tvärtom kan folk komma fram i affären och säga att det är trevligt
att höra någon prata finska.

Annons: