Inget fel på min reaktionsförmåga

Textstorlek:

Jag var så där avslappnad som man bara kan vara en fridfull sommarkväll. Efter att jag vattnat blommorna gick jag ut i trädgården och plockade av hallonen. Varannat bär i munnen och varannat i bunken.

Plötsligt känner jag mig iakttagen. Jag vänder på huvudet och skriker till så högt att det säkert hörs över hela bostadsområdet. Någon hade gjort intrång på gården.

Pust. Det var bara en katt.

Jag skrattade åt mig själv. Reaktionsförmågan var det i alla fall inget fel på. Snacka om att vara lättskrämd. Inte för att jag gillar katter. De är oberäkneliga, i alla fall majoriteten av dem jag känt hittills i mitt liv.

Ena stunden verkar de njuta av att bli klappade och man vaggas in i en tro på att de njuter och fullkomligt älskar att man lägger all sin uppmärksamhet på dem.

Men i nästa sekund, helt oväntat, klöser de till. Snacka om humörsvängningar. Man får helt enkelt lämna rummet sårad medan katten ifråga verkar vara helt hjärtlös och likgiltig inför vad den precis gjort.

Mina barn längtar efter husdjur. Det har varit diverse förslag på sådana, bland annat sköldpaddor och kaniner. Sköldpaddor hårar i alla fall inte om man ska göra någon lista med för- och nackdelar.

Nyligen var vi hundvakter. Rasen är en blandning mellan Greyhound och Hovawart. Becky, som hon heter, hårar en hel del. De svarta bomullsstrumporna är som pälsstrumpor efter en dag med henne.

Vi var ute och sprang och gick med Becky flera gånger under dagen. Vi mötte andra hundar som skällde och drog med sig matte eller husse. Men Becky gnyr bara lugnt, som en längtan efter kompisar helt enkelt, när vi passerar andra hundar. Och hon gillar dem som är mindre av någon anledning.

Men hon förstår vad ett nej betyder. Jag låter henne inte hälsa på alla främmande hundar.

Väl hemma fick hon mat och vilade på mattan. När dagen började närma sig sitt slut kom jag ned för trapporna på kvällen och ropade på henne.

Men hon kom inte. Trots att jag ropade flera gånger.

Vad hade hänt? Mådde hon inte bra?

Jag kan berätta att det här är en hund som alltid kommer fram glatt när man talar till henne. Hon vaktar huset och för oss inom familjen känner hon på sig att man ska komma en halvtimme innan man har anlänt.

Här kan man förstå motionens betydelse.

När husse och matte kom och hämtade henne så orkade hon inte resa på sig och de berättade att inte ens dagen efter var hon som hon brukade. Hon var helt enkelt inte van vid den mängd motion som vi gav henne.

Då är det ändå en Greyhound, en sådan typ av hund som man ofta ser på hundkapplöpning.

Både djur och människor behöver motion för att må bra. Man får utlopp för sin energi, blir lugnare och tänker bättre.

Nu har jag suttit alldeles för länge vid tangentbordet. Jag behöver helt enkelt resa på mig för en lunchpromenad.

Trevlig helg!