Jag har blivit en knutte

Textstorlek:

Jag såg en så sorglig annons i en tidning där hemma. Fast den kanske inte alls var menad att vara sorglig men den kändes så. Så här löd den och gick under bostad önskas hyra:

Lägenhet, två till tre rum och kök, eller ett litet hus, gärna nära Galgberget. Ensam pensionär.

Visst får det ropet på hjälp en att fundera över tillvaron.

Själv har jag skaffat mig en motorcykel, ja, inte en på två hjul utan en på fyra hjul men som klassas som motorcykel. Jag som kört moped på sin höjd bara ett par gånger i ungdomen. Men jag hör till den generation som fick motorcykelkörkort så att säga på köpet då jag tog körkort på bil så då får man väl tolka det som att myndigheterna tyckte att konsten att köra motorcykel var medfött på något vis. Men fyrhjulingen kommer att komma väl till pass och är en sak som den bättre hälften tjatat om väldigt länge. Så det har inget med åldersnoja att göra utan har en rent praktisk betydelse. Ni vet, när barnen flugit ut så skall alla över 50 år köpa motorcykel.

Jag kommer inte att glida omkring på lördagarna på småvägar genom länet. Hur skulle det se ut att glida in på en fyrhjuling vid en vägkrog eller ett fik och parkera bredvid rader av Harley Davidson och japanska symaskiner. Det skulle vara som att parkera en rullator bredvid permobiler.

Men oss emellan, nu får ni tänka er att jag viskar och vinklar ena handens överdel vid munnen.

”Det är jäkligt kul att köra fyrhjuling. För att inte säga barnsligt kul”.

Och eftersom den är registrerad för att köra på vägen med så vet man ju aldrig vad man får för sig. Den skall ju egent-ligen användas för praktiska ändamål men kanske man ändå sitter där en vacker dag och likt Dennis Hopper i filmen Easy rider bara glider genom landskapet utan mening eller mål.

När man kör genom brandområdet kan man drömma att man glider igenom Death valley eller Mojaveöknen för den delen. Och i headsetet dundrar titelspåret från filmen med Steppenwolf – Born to be wild.

Men det är lika bra att sluta drömma, det går åt h-e i alla fall. För om man drömmer om Paris hamnar man på något vis likt förbannat i Hudiksvall, som komikern Ronny Eriksson ”skaldar”.

Att sedan inhandla hjälm att ha på skulten visade sig inte vara någon barnlek om man inte vill köpa en ny som kostar skjortan. Jag hittade en på nätet som verkade bra och ringde säljaren. Vi diskuterade om hjälmen skulle passa varvid han föreslog att jag skulle mäta skallen. Sagt och gjort, den bättre hälften tog fram måttbandet ur sybehörslådan. Det var som en bild från 1920- och 1930-talen då ärftlighetsforskaren Herman Lundborg åkte omkring i Norrbotten och mätte skallar på samer. En skamfläck i vår historia men det är en annan historia.

Mitt hjälmproblem är ändå ett lyxproblem då allt kommer omkring. För det är nog ändå så som det antyds i nämnda annons; de flesta har det inte så fett utan har bara en enkel önskan om bostad och huset får gärna vara litet. Men det skall ligga nära Galgbacken.