Kokande bil och humör

Textstorlek:

Till mångas glädje och till en dels förskräckelse är jag tillbaka i sadeln om än bara för ett par veckor då jag har lite semester kvar att ta ut. Men nu har jag alltså haft några veckors ledighet och som vanligt var det händelserika helt oplanerade saker som skedde under denna tid.

Det började redan första veckan då jag och en journalistkollega åkte för att flugfiska i Hedströmmen en av de ovanliga vackra dagarna denna sommar som mest regnat bort. Fisket gick väl bra, dock utan att vi fångade någon öring, men som alla vet har det varit en getingsommar utan dess like i år.

Där fick jag napp kan man säga och det redan innan vi hunnit börja fiska. Jag trodde att jag viftade efter en broms och när den var på väg in i min mun bet jag ihop. Omedelbart kände jag en brännande smärta i underläppen vilken strax efter svällde upp som en slang till ett traktordäck. Jag säger bara det, botox är överskattat. Här blev det snabbt resultat och det helt utan miljögifter och kostnader.

Om början på semestern var dramatisk var det inget mot slutet. Sista dagen efter att ha vårdat nära anhöriga både på sjukhus och i hemmet skulle vi hem och då var vi tvungna att ta oss upp på E-4:an och Essingeleden i Stockholm. Detta hände sig på fredagen för två veckor sedan då det var så extremt varmt. Köerna började redan i Årsta och ringlade sakta framåt men mest stod det stilla. Med jämna mellanrum stod bilar på sidan om med motorhuvarna öppna för att svalka överhettade motorer. Vi tänkte att måtte vi inte råka ut för det där. Men eftersom vi är vi så förstår alla hur det blev.

Inne i Fredhällstunneln darrade nålen till tempmätaren till och började sakta stiga mot det kritiska röda fältet. Men för en gångs skull hade vi tur i oturen då en avfart efter tunneln var avstängd och vi kunde ställa oss där. Jag kunde konstatera att det rann duktigt med vatten någonstans ifrån.

Bärgare kontaktades och det tog inte lång stund förrän en vägassistans ställde sig bakom oss som skydd för trafiken. Ja, nu hamnar vi väl i trafikradion också sade den bättre hälften och jag till varandra.

Mannen, vägassistansen, berättade att det inte är bra att ha luftkonditioneringen på i sådan värme och i sådan långsam trafik. Den sitter tydligen framför kylaren så att motorn går extra varm. Jag tittade på trafiken och såg att alla hade fönstren nedvevade, tydligen väl medvetna om detta. Rutinerade stockholmare som varje dag sitter i detta gytter. Hur står de ut med detta frågade vi oss? Slösa timmar på bilköer och andas in alla dessa avgaser.

Jag kände mig inte direkt bekväm av situationen men coolast av alla i värmen var den lilla vita hunden. Han låg bara i sin bur och sade inte ett knyst.

Vi fick vatten påfyllt och tog oss ned till det betydligt lugnare Tomteboda i väntan på bärgaren. Äntligen fick den lilla vita rasta och vilket drömställe visade det sig. Grönområdet kring det stora posthuset kryllade av kaniner.

”Jaha, det var detta som var meningen med dessa veckor”, såg det ut som hunden tänkte då han drog iväg efter gnagarna.

Kom vi då hem? Ja, men sent på natten. Dessutom fick vi treva oss fram därhemma då utebelysningen pajat.

Men det var väl inget annat att vänta.