Ett långt liv med lantbruk

Textstorlek:

Stina Fröjd i Möklinta fyller 106 år på måndag. Hon har jobbat med lantbruk i hela sitt liv och hon bor fortfarande i sin egen gula stuga i Forneby. Trots att hon ser dåligt tänder hon eld i spisen varje morgon.

Annons:

Stina föddes den 10 oktober 1910 i ett torp i Bälinge i Uppland men de första skolåren gick hon i skola i Järsta, också det i Uppland.

– Ja, där gick jag i skolan men jag var rädd när jag gick dit, jag var inte så stor, men ofta följde mamma med mig, minns Stina.

Här minns hon när elektriciteten kom år 1919 och hur alla syskon fascinerade fick trycka på lysknappen.

Hon beskriver sin far som en rastlös man så flyttlassen gick till olika gårdar under uppväxten. Snart blev det Harbo och Marstalla där hon gick i skolan upp till tredje klass.

–Där hade jag en mil att gå till skolan men genade jag över åkrarna blev det hälften så långt, berättar Stina och tillägger lite plirande att hon nog var lite slarvig i skolan.

Därifrån blev det återigen Järsta där hon konfirmerades. Men här tog också livet en vändning för den unga Stina.

– Mamma dog år 1929 och då vi var elva syskon blev det krångligt. Många av mina syskon for åt olika håll men jag blev kvar hemma då jag hade småsyskon – jag kunde inte lämna dem.

Så småningom började Stina själv att jobba på gårdar och en dag då hon var med och tröskade for en skogsarbetare förbi – skogsarbetaren Olle som skulle bli hennes livskamrat.

– Vi gifte oss år 1932 – en vecka efter att vi träffats, ler Stina.

Paret skaffade sig ett torp i Mellanbo utanför Östervåla där de hade sex tunnland, en ko och en kviga. Här fanns dock ingen elektricitet utan kvällarna lystes upp med fotogenlampor.

– Jag gjorde smör vilket handlaren köpte av mig. Vi hade inga pengar, ja, det var fattigt.

Men att mjölka kor var inget nytt för Stina. Det hade hon fått göra redan som liten.

Så småningom köpte paret en gård i By socken med 15 kor och en kviga.

– I tolv år var vi dalmasar men år 1968 auktionerades allt ut och såldes. Men jag var inte ledsen för det, jag var mera trött, säger Stina.

Hon hade fortsatt att kärna smör vilket tog en vecka. Hon mjölkade och separerade och varje fredag var smöret färdigt för försäljning.

– Sista gången blev det 30 kilo så när vi sålt gården visste jag till en början inte vad jag skulle göra då fredagen kom.

Genom åren har arbetet tagit det mesta av tiden men Stina har ändå försökt att hänga med i vad som händer i världen.

– Vi hade tidningar men det blev inte så mycket tid över till läsning då vi hade djur och så – eller också skulle man ut på gärderna. Den första tv:n skaffade vi år 1959 men det var mest Olle som tittade på den. Trots den numera försämrade synen sätter hon ändå på tv:n på kvällarna.

Huset i Möklinta införskaffades år 1968 och renoverades av maken som dog år 1990. Sedan dess har Stina varit ensam i huset. Men hon har hjälp av de två döttrarna och ett barnbarn en dag i veckan – och hemtjänsten.

För ett år sedan började synen försämras men ännu går det bra. Nyligen höll det dock på att gå illa för Stina.

– Jag tänkte ta en blomma ur rabatten men då ramlade jag och blev liggande. Då kom en granne och frågade varför jag låg där, ler hon åt händelsen.

Men en sak följer hon nogsamt.

– Jag har läst Kvällsstunden sedan 1938 och vi fortsatte att ha den efter farfar. Men numera har jag den som taltidning.

Hur har då det långa livet gestaltat sig för Stina?

– Visst har det varit lite jobbigt ibland men jag klagar inte, sammanfattar Stina livet.

Annons: