Hunden blåste mig på rostbiffen

Textstorlek:

Den lilla vita hunden är en rolig typ. I söndags hade jag exempelvis inga måsten utan kunde helt enkelt sova ända tills jag vaknade av mig själv – utan väckarklocka eller något speciellt hängande över mig. Det var i alla fall vad jag trodde.

Normalt är jag en morgonpigg person men nu sov jag som en stock – jag skäms över att berätta det men klockan var nästan elva då jag vaknade av en blöt tunga som bearbetade sig från hakan och upp mot pannan.

Den väckarklockan hade jag så klart inte räknat med.

Nu du husse, nu har vi sovit färdigt i det här huset. Upp och hoppa. Att han väntat så pass länge förvånade mig, han brukar vara tidigare än så. Men av någon outgrundlig anledning låter han bli matte och låter henne sova ut. Det är en gåta som jag försökt lösa under drygt fem års tid nu. Och när han väl ser att jag slår upp ögonen och sätter mig på sängkanten rinner han ned för trappan till nedervåningen och lägger sig väl tillrätta i sin korg.

När jag sömndrucken kommer ner öppnar han ett öga och ser riktigt nöjd ut med sitt värv. Undrar vad han vinner på att köra upp mig? Han pockar inte på för att gå ut och inte för att jag skall fylla på matskålen. Nej, jag tror att han helt enkelt är sällskapssjuk. Husse skall sitta på sin stol i köket.

Det är som Allan Svensson på julafton då dopp i grytan inte står på bordet. ”Men det är ju ingen som doppar i grytan”, försöker Susanne Reuter. ”Men den skall stå där”, kontrar Svensson.

Härom dagen visade den lilla vita dock upp en ny sida som vi inte kände till. Vi hade haft bekanta på besök och införskaffat en smörgåstårta med rostbiff på.

Jag satt någon kväll senare för att äta upp resten då jag hörde ett sniffande, intensivt sniffande, under bordet. Snart stack en svart nos upp över bordskanten mitt emot mig. Konstigt, tänkte jag. Han brukar aldrig visa något intresse då vi äter som andra normala hundar. Det är till och med så folk tror att vi har pli på honom.

Jag provade att ge honom en bit rostbiff. Det sade bara glufs och så höll det på. Där åkte min rostbiff som jag bespetsat mig på.

Vår förvåning var stor och nästa dag införskaffade vi ett paket rostbiff till hunden. Det var som vibbar från den gamle numera framlidne lilla vita hunden som var en riktig gourmet. Där dög ingen hundmat utan där gällde bara fläskfilé och annat fint.

Hans sista år var det exempelvis bara kalops som gällde. Deja vue, tänkte den bättre hälften och jag då vi öppnade paketet med rostbiff.

De flesta av er har säkert räknat ut slutklämmen i denna krönika. Precis, inte brydde han sig om rostbiffen.

Han gjorde en kort sniff och återvände till sin korg och det invanda torrfodret som trots allt slinker ned varje dag.