Tiomilaresa i ottan

Textstorlek:
Annons:

Vi som bor i norra länsdelen är de som har längst till läkarvård. Av någon anledning var det någon politiker som kom på den lysande idén att Köping är det naturliga ”resmålet” om man blir sjuk. Tio mil enkel resa. Klubbat och klart, så får det bli.

Nu invänder säkert någon att landstinget har ett avtal med landstinget Dalarna att blir man akut sjuk kan man åka till lasarettet i Avesta – det är ju bra. Men det är inte alltid man behöver akutvård och då är vi i norra länsdelen hänvisade till Köping.

Själv blev jag kallad till en så kallad elkonvertering av hjärtat för att få ordning på ett förmaksflimmer. Och det skulle ske, just det, i Köping. Och jag skulle inställa mig klockan sju på morgonen – tio mil bort. Glatt informerades jag om att jag skulle få sjuktransport hem då jag inte fick köra bil själv efter ingreppet. Lika glatt tänkte jag att jag kunde få sjuktransport dit också. Men för att ha på fötterna kontrollerade jag om det möjligtvis gick att åka kollektivt till Köping. Och visst går det att åka kollektivt denna okristliga tid. Det var bara det att bussen skulle komma fem minuter för sent till järnvägsstationen i Köping. Därifrån skulle jag sedan gå vilket jag förstod skulle innebära att jag skulle bli cirka en halvtimme för sen.

Detta berättade jag för en dam hos de som sköter sjuktransporter. Hon kunde informera, precis efter den mall hon lärt sig, att så länge jag inte behövde bäras in i sjuktransporten kom det inte på tal om någon transport. Men jag tänkte att om jag ringer en gång till och någon annan svarar kanske det fanns någon slags empati med problemet. Men icke, denna person hade gått samma kurs och gav exakt samma svar. Det var som ett karbonpapper.

Så det enda möjliga var att helt enkelt köra upp den bättre hälften fyra på morgonen för att få skjuts. Och så den stac-kars lilla vita hunden som säkert undrade vad det var frågan om. Det var inte lätt att få upp honom ur den varma korgen – han bara låg och gäspade. Jag sade till den bättre hälften att vi betalar skatt men får ingenting för den så då kan vi lika gärna skita i hemtransporten också så sparar vi ännu mer pengar åt landstinget. Så generös är jag.

Varför vi skulle vara i Köping klockan sju kan man också undra med facit i hand. Visserligen togs prover och EKG i ganska rask takt. Och jag fick en säng att ligga i. Jag blev uppkopplad till en maskin, fick dropp men sedan fick jag vänta i ungefär tre timmar. Vad jag förstår hade det räckt med att vara i Köping vid nio. Då hade det fungerat med kollektivtrafik och den bättre hälften hade sluppit gå upp i ottan. Men personalen på sjukhuset var som vanligt av den underbara sorten. De skall absolut inte klandras – tvärtom.

Själva ingreppet då, hur gick det? Inte bra visade det sig. Jag trodde att jag skulle vakna full av energi efter elkonverteringen men på mig bet det inte. Det var jag i och för sig förberedd på. Jag var också förberedd på att jag skulle få brännmärken där plattorna sattes på kroppen – för det fick jag.

Så nu ser jag ut som en ko i Amerika, där man brännmärker boskapen med brännjärn.

Fast mina märken påminner mest om spår av ett hett strykjärn mot kroppen.

Annons: