Jag har blivit som Pettson

Textstorlek:

Nu har man utsett en ny kung i Thailand efter Bhumibol Adulyadej som dog i oktober. Hans efterträdare, sonen och kronprinsen Maha Vajiralongkorn, valdes till ny kung i semesterparadiset. Maha är dock en man vars hittillsvarande liv kantats av skandaler. Han har pekats ut som oberäknelig och hetlevrad men framför allt som en playboy.

Hans far var en populär kung så det blir lite att leva upp till då man fått epitetet bortskämd. Skandalerna har duggat tätt kring honom – det har varit smygtagna nakenvideor och han har gangstertatueringar över stora delar av kroppen. Han har varit gift flera gånger plus att han klippt kontakten med sina barn. Hur han klippt sin pudel förtäljer dock inte historien. Däremot har han utsett hunden till general i Thailändska flygvapnet.

Det föranledde mig att fråga den lilla vita hunden om han skulle föredra något mäktigare än att vara vaktsoldat hemma hos oss. Eller varför inte byta namn till någonting roligare – Springiladej Bitiladej. Eller nåt. Men jag fick inget svar på frågan, nej, inte ens ett tecken. Nej, hans blick sade:

”Vad menar du – har du blivit dumiboll”?

Men så är det med hunden, man får aldrig raka svar. Någon försiktig general är han dock inte. Som i lördags i mörkret då han begav sig ut på sjöisen och försökte få mig med på noterna.

”Nej, du, sade jag” varvid han stannade upp och tittade på mig. Tror jag, det var ju mörkt. ”Försök bara, du väger fem kilo och skulle kunna gå på filmjölk utan att sjunka. Jag, däremot, väger sisådär 100 kilo så det krävs nog allt lite tjockare is”. Det är inte undra på att jag ibland känner mig som Pettson med katten Findus. Han pratar ju med katten som om den vore vilken människa som helst. Man kan ju bara hoppas att ingen hörde mig där i mörkret talande till en hund som om han skulle förstå.

Och ta mej tusan om han inte nära nog fick mig att tro att han förstod. För på söndagen for han upp i en soffa och skällde som en general på sina underordnade. Han hoppade ned och nafsade i mitt byxben, hoppade upp i soffan igen, som för att berätta något. Jag tittade ut och såg två tokdårar på skridskor ute på sjön. Men hunden såg det uppenbarligen på ett annat sätt. Ja, eller på sitt sätt.

”Ser du husse, isen håller visst. Och jag tror att de där två väger minst 100 kilo tillsammans”. ”Hördudu, sade jag. Jag förstår nog piken men jag går inte ut på isen om det så är 50 skridskoåkare ute på den”.

Just då kom den bättre hälften ned från övervåningen.

”Vem pratar du med”, undrade hon?

”Med hunden, det gör ju du med ibland”.

”Ja, men inte som om jag pratade med en person”.

Och hon har rätt. Jag har blivit som Pettson. Jag säger till och med god morgon till hunden då jag vaknar.