VR-glasögon är inget nytt

Textstorlek:
Annons:

Att köpa julklappar till åttaåriga barnbarnet har varit en lätt uppgift för det mesta. För att inte säga geschwint. Varje år har det varit lego som gällt och som de flesta vet finns det en uppsjö av saker med byggklossarna att välja på.

Men han har också förenklat för oss med sina önskemål så vi inte behövt fundera på vad vi köpte året före.

Men nu har det hänt något. Inte en legoönskan. Nu är det slut på sötebrödsdagarna – nu får man springa omkring som alla andra i jakten på julklappar. Och är det då briohundar eller ett trätåg som önskas. Ånej, så enkelt skall vi inte ha det.

Nu är det elektronik som gäller. Och det som önskas allra mest är sådana där VR-glasögon som utsetts till att bli årets julklapp.

Och ni som följt denna spalt vet att då teknik kommer på tal är det varken min eller den bättre hälftens starka sida. Men uppdraget föll ändå på vår lott. Sagt och gjort och kosan ställdes mot Västerås och mammons tempel på Erikslund. Som två lantisar i kängor och pälsmössor gled vi ”världsvant” in på det gigantiska varuhuset.

Det första som fångar ens blick är berget av tvättmaskiner som med lite fantasi kan liknas vid en jättespindel med mängder av facettögon.

Men konstigt nog fanns det inget berg med årets julklapp utan vi blev tvungna att prata med någon ungdom i personalen. Eftersom vi inte visste vad man gör med sådana glasögon blev det svårt att förklara vad vi var ute efter. Ungdomen tittade på oss som om vi kom från en annan planet. ”Jodu, tänkte jag. Om jag frågar dig vad ett orv är så kommer du att bli lika lång som ett lieblad i ansiktet”.

Från en annan planet är annars en bra beskrivning. Ja, till och med från en annan tid. Vi pratar ju inte ens samma språk som de i affären. Jag fick ett par glasögon i handen och satte på mig dem. Svart, allt var svart. ”När börjar filmen eller vad det nu är man skall se med tingesten”.

”Du måste montera mobilen på enheten”, sade ungdomen framför oss. Vi valde istället för att fumla med något vi inte begriper att titta i ett visningsexemplar istället. Och däri fick man se jorden från rymden och en film där en kvinna i sydostasien paddlade på en flod. Vad det var för kul med det vet jag inte men jag blev yr utan att ha testat julsnapsen.

Nästa punkt på önskelistan var en högtalare till mobilen. Också det obegripligt. Det finns ju redan en högtalare i mobilen, var min kommentar. Men jag antar att man skall kunna höra ljud då man istället för att hålla mobilen mot örat skall montera den framför ögonen. Och inte liknade högtalaren någon högtalare heller. ”Inte ens påminte”, som finnen sade.

Nej, den liknade mest en golfboll. Men allt det där begriper säkert åttaåringen. Hoppas jag slipper läsa bruksanvisningen i alla fall.

Och för er som tror att VR-glasögon är något nytt kan jag meddela att så är det inte. Redan på 1960-talet hade jag något som hette View-Master vilken fungerade på exakt samma sätt. Utan mobil men med runda skivor med bilder och lika mycket 3D.

Annons: