Nytt läge i politiken

Textstorlek:

Att kalla något historiskt bör göras med sans och måtta, särskilt i dessa tider. Men det är knappast någon överdrift att påstå att det som hände i förra veckan sätter spår i annalerna. Donald Trump svors in som USA:s 45:e president och även i lilla Sverige registrerade de politiska seismograferna ett skalv av större dignitet.

Moderatledaren Anna Kinberg Batras besked om att man nu vill göra slag i saken och fälla Lövfenrege-ringen genom att lägga fram en gemensam alliansbudget – med stöd av SD, sände chockvågor genom det politiska etablissemanget och i media.

Medan några tog glädjeskutt var det andra som sörjde vad som ser ut som slutet på en sagolikt framgångsrik borgerlig alliansperiod.

Vissa såg detta som ännu ett tecken på den världsvida ”populismens” framfart, med Trump som dess världsledare och Marine Le Pen i Frankrike och Geert Wilders i Nederländerna som europeiska frontfigurer.

I samma veva som Trump tillträdde samlades ett antal extrempartier i tyska Koblenz för att markera enighet och gemensam vilja att ta över kontinenten.

I Sverige får Jimmie Åkesson och SD symbolisera den förhatliga populismen, främlingsfientligheten och allt det som de etablerade inte vill ta i med tång. Man glömmer då ofta att även Vänsterpartiet i mångt och mycket är ett populistiskt parti, om än vänstervridet. Jonas Sjöstedts lösningar är ofta enkla och svepande: höjda skatter och mer politiskt inflytande över människors liv.

Centerpartiet och Liberalerna tillbakavisar moderaternas utspel och vill i stället att allianspartierna siktar på en gemensam budget till valåret. Att nu kasta in Sverige i en regeringskris är inte ansvarsfullt, förklarade Annie Lööf statsmannamässigt i sin kommentar till moderatutspelet och pekade på det osäkra omvärldsläget. Det är lätt att instämma.

Talet om att inte göra sig beroende av SD är inkonsekvent. Socialdemokraterna vill nu till exempel lägga fram förslag om att slopa den så kallade Laval-lagen, vilket skulle behöva SD:s stöd för att gå igenom i riksdagen. En ny ”go home-lag” på arbetsmarknadens och den fria rörlighetens område är alltså tänkt att gå igenom med Jimmie Åkessons stöd. Stefan Lövfen och Jonas Sjöstedt borde inte kasta sten i glashus.

Anna Kinberg Batras utspel hade dålig timing och tillfredsställer endast hälften av de egna väljarna, enligt en undersökning. Efter detta blir det svårare att hävda alliansens trovärdighet, även om loppet inte är kört.

De fyra allianspartierna bör nu göra som man tidigare gjort när framgångarna kommit. Träffas, prata, enas och därefter lägga fram konstruktiva förslag till nytta för Sverige. Mindre populism, mer folklighet!

Bo Höglander