Prisad för sina lantraser

Anna-Lena Erstadius har sedan år 1993 bidragit till rödkullans och fjällkons bevarande. Foto: Jan Å Johansson
Textstorlek:

KARBENNING/NORBERG
Den 22 december föddes lilla rödkullan Henrietta hemma på gården Haga i Karbenning. Samma dag fick hennes ägare, Anna-Lena Erstadius, ta emot ett stipendium ur Pontus Nohres donationsfond. Utdelningen skedde av landshövding Minoo Akhtarzand på Västerås slott.

Annons:

Förr gick stipendiet till ”unga förtjänta mödrar bosatta i Västmanlands län, som framgångsrikt är motiverade och engagerade i sina studier”. Så står det i stadgarna.

– Jag blev nominerad och då jag blev en av stipendiaterna blev jag förvånad, säger Anna-Lena.

– I år verkar det som om alla som blivit föreslagna fick stipendiet.

Och visst, hon faller inte alls in under kriterierna, det var länge sedan det studerades men motiverad och engagerad i sitt yrke är hon. Anna-Lena föder upp rödkullor och fjällkor vilka numera börjar bli sällsynta. I början på 1990-talet var det till och med kris för raserna.

– Jag fick priset för ett långvarigt bevarande av fjällkor och rödkulla – jag har hållit på med detta sedan år 1993.

Men det kunde ha varit annor-lunda, hon är uppvuxen som stadstjej i Västerås.

– Men jag växte upp granne med mjölkcentralen på Rudbecksgatan, skrattar Anna-Lena.

På gården finns 53 djur varav två fjälltjurar och en på tillväxt. Men här finns också en nyfödd rödkulletjur.

– Det är viktigt med ett eget avelsmaterial och så har jag semin för att få in nytt blod i besättningen. Man kan säga att jag ser till att det finns tjurar.

Till för fyra år sedan hade Anna-Lena mjölkkor men då Milko gick upp i Arla slutade hon med att leverera mjölk.

– Nu mjölkar jag bara för eget behov.

Inkomsterna kommer istället ifrån just det faktum att hon föder upp livdjur och säljer kött då det slaktas. Och på somrarna tar hon alla sina djur, inklusive katterna, till en fäbod utanför Rättvik i Dalarna, vilket vi på Vn följde med och bevakade för några år sedan.

– Där har jag ett fäbodstöd, det vill säga ett betesstöd. Och nu får man återigen ett lantrasstöd efter att det varit borta ett tag, berättar Anna-Lena.

Fäbodar är något som engagerar och ligger henne varmt om hjärtat. Tidigare var hon engagerad i fäbodföreningen.

– Vi måste förmå Jordbruksverket att förstå att fäbodar inte bara är något som är. Där måste det vara drift vilket myndigheterna verkar tro är på en trygg nivå – att faran för fäbodarna är över. Vi viss-te vad som var på väg att hända med rovdjuren och med betesrätten, säger Anna-Lena som för några år sedan själv fick se en kviga bli riven av varg vid fäboden.

Just i fråga om betesrätten går åsikterna isär. År 1988 instiftades en lag om att korna måste få komma ut på sommarbete. Sedan gammalt har djuren fått beta fritt utan att vara instängslade men på senare år har detta alltså ifrågasatts.

De två nämnda problemen för fäbodbrukare är också något som engagerar Anna-Lena.

– Varenda fäbod och lantrashållare måste få känna att det finns en framtid. Jag har hört folk som säger att om vi slutar är det slut med fäbodarna och om vi slutar kommer det inga nya som vill ta över. Och visst, de flesta av oss är ganska gamla – även om en och annan yngre dyker upp.

Men det finns en ljusning enligt henne och det är att det allt oftare börjar diskuteras mer engagerat om vår försörjning vid en kris.

– Vi fäbodbrukare är en resurs plus att vi är en enorm kunskapsresurs. Lantraserna klarar av ett bete som inga andra djur klarar av. Men dessa djur kräver en engagerad bonde bakom sig.

Priset, ett diplom, en brosch och 20 000 kronor är hon glad över.

– Pengarna skall jag använda till ett elverk för att säkra vattentillgången till djuren.

Och i maj bär det återigen iväg till Nybergets fäbod.

Jan Å Johansson

Annons: