Alliansen är inte död

Textstorlek:
Annons:

Moderaternas och KD:s nya öppenhet för Sverigedemokraterna har skapat bilden av en spricka i Alliansen. Centerpartiet och Liberalerna står fast vid den tidigare linjen att inte bjuda in SD till konkreta förhandlingar. Däremot: att lägga fram förslag i riksdagen och låta de partier som vill stödja dem i utskotten och i kammaren är en princip som C och L kan godta. Allt annat vore en omöjlighet.

I grunden gäller fortfarande merparten av Alliansens överenskommelser och synsätt i politiken. Det behövs en bred politik, mindre präglad av bidragstänkande och skattekramande och som fokuserar på det som skapar välfärd: arbete, innovation, ansträngning.

Stora delar av socialdemokratin instämmer förmodligen i detta, men på grund av att Stefan Löfven målat in sig i vänsterburen, har den delen av arbetarrörelsen svårt att få gehör för en mer mittenpräglad hållning. Socialdemokraternas beroende av MP och V har förskjutit politiken åt vänster, vilket inte gagnar landet.

Stefan Löfven visar också en låsning i att inte vilja göra upp med hela Alliansen utan enbart med ett eller flera av mittenpartierna. I utrikesfrågor däremot pågår en ständig dialog mellan de bägge regeringspartierna och Allianspartierna, innan frågorna formellt tas upp i Utrikesnämnden. Detta har retat gallfeber på V-ledaren Jonas Sjöstedt som lyckades få medieuppmärksamhet med tal om utestängning och diskriminering. Endast de mer hängivna sympatisörerna lär gå på den klagolåten.

I en parlamentarisk demokrati kan egentligen inget regeringsalternativ helt tillbakavisas. Det är först när det föreligger ett valresultat som talmannen vet vilken partiledare som ska få uppdraget att försöka bilda en regering med stöd i parlamentet. Antingen med egen majoritet eller som minoritetsregering.

Det är nämligen nödvändigt att oppositionen kan samla sig till ett gemensamt motförslag för att fälla en minoritetsregering – och det sker sällan eller aldrig. Minoritetsregeringar är en svensk specialitet som ingalunda ska underskattas. Det skapar också en viss ödmjukhet att veta att förslagen behöver förankras väl i riksdagen innan de läggs fram. Grundtipset – trots det som nu inträffat på Alliansens planhalva – är att de borgerliga partierna samlar sig till en bred och gemensam valplattform inför valet 2018.

Så länge socialdemokraterna och Stefan Löfven framhärdar i ett vänster- och miljöpartiberoende kommer Alliansen och dess politik att behövas.

Ryktet om Alliansens död är betydligt överdrivet. Inför valet 2018 kommer C, L, KD och M att vara mer samlade än någonsin och beredda att åter ta över regeringsmakten. Varför inte med Annie Lööf som statsministerkandidat, om framgångarna i opinionen fortsätter?

Bo Höglander

Annons: