Kattens lek med hunden

Textstorlek:
Annons:

Vi var hemma hos en bekant som har en katt. Det är en snäll katt som inte lyfter på ögonbrynen för minsta lilla sak. Och i den kattens ögon är en liten vit hund just en sådan – en minsta sak. Inget att hetsa upp sig över. Men den lilla vita hunden visste inte att det fanns en katt i huset då vi kom på besök.

Då vi tidigare varit där har det varit andra årstider och katten har hållit sig utomhus. Som vanligt var den lilla vita sjövild så för att invänta att han skulle lugna ned sig fick han vara kopplad. Då jag tyckte att det var dags släppte jag honom och han gick genast iväg för att undersöka huset.

Allt var frid och fröjd ända tills vi hörde honom gny och gnälla från övervåningen. Vi försökte hyscha honom ett par gånger men han gav sig inte. Jag blev så illa tvungen att gå för att titta vad som felade.

Och vad fick jag se? Jo, där i trappan låg en kraftig katt med halvslutna ögon på ett trappsteg och jäste. Ovanför trappan, långt bak så jag inte såg honom, satt en livrädd hund.

Fegis, tänkte jag då jag förstod att gnällandet betydde:

”Snälla, kom och hjälp mig”.

Kattens matte lyfte bort katten och släppte ned henne på golvet på nedervåningen. Den försvann snabbt in i ett annat rum. Och den lilla vita följde efter. Nu var han kaxig när matte och husse var i närheten.

Kanske han tyckte att det krävdes lite karlatag efter fadäsen på övervåningen. Men på något vis verkar han förstå att en katt är inget man leker ostraffat med för han höll sig på behörigt avstånd.

Katten smet i alla fall upp på övervåningen igen men hunden följde inte efter denna gång. Det hade varit roligt att veta vad som egentligen skedde då han upptäckte katten. Enligt matte låg den förmodligen i sängen och hade det skönt då en vilt främmande hund kom in i rummet. Det hade varit kul att se den lilla vitas min då han stod öga mot öga med en stor katt som skjuter rygg.

Och hur kom de förbi varandra? Katten måste ha tagit sig förbi hunden på något vis.

Jag ser framför mig hur den lilla vita ställde sig på bakbenen med ryggen mot väggen och frambenen utsträckta efter sidorna mot väggen.

Och med skakande tänder kände han luftdraget då kissen smet ut. Fast skulle jag påstå det för honom skulle han, om han kunde, givetvis förneka det:

”Du vet, jag stod där vid sängkanten och tänkte precis schasa ned odjuret med en tass då den gick till attack. Men jag duckade då den tog ett språng. Jag väntade att den skulle vända och stod beredd med knutna tassar men den fegisen gick och lade sig i trappan. Att jag sedan, som ni uppfattade det, gnällde, berodde bara på att jag ville uppmärksamma er på att det fanns ett monster i huset. Inte visste jag att den tillhörde inventarierna där”.

Att katten helt enkelt var snabbare till trappan, det skulle han aldrig erkänna.

Annons: