Åkte Vasaloppet som man

Textstorlek:

VÄSTERÅS Inga Medin fyller snart 90 år och kan se tillbaka på ett aktivt liv. Kanske mer aktivt än de flesta andra har haft. Hon har åkt Vasaloppet fem gånger, simmat Vansbrosimningen 20 gånger och sprungit maraton sju gånger. Och Vasaloppet har hon åkt ”förklädd” till man då inte kvinnor var tillåtna i loppet.

Annons:

I dag, söndag den 5 mars, är det åter dags för Vasaloppet men denna gång utan Inga på startlinjen.

– Nej, den tiden är förbi – sista loppet gjorde jag år 1987.

Men intresset finns kvar och hon tittar på loppet på tv varje år. Sista loppet var alltså 1987 men det första åkte hon redan år 1976. Då var inte kvinnor tillåtna i spåren utan det fick ske i smyg. Och det är precis vad Inga gjorde då hon använde sin man Rolands namn och därmed hans nummerlapp.

– Han gillade inte idén men han hjälpte mig i alla fall att märka upp mina skidor så jag inte skulle avslöjas redan före start.

Hon minns starten som jobbig. Inte bara för att det var 22 grader kallt utan också för att nöden tryckte på, så att säga.

– Man måste vara i startområdet en och en halv timme före start.

Men hon höll sig hela loppet vilket inte många kunde ens i starten.

– Då fanns inga bajamajor och du må tro att det var många som öppet utförde sina behov fast arrangörerna hotade med uteslutning om man gjorde det, berättar Inga.

Under loppet var hon hela tiden orolig för att bli avplockad då hon var kvinna. Men loppet gick över förväntan.

– Visst var det många som glodde men jag möttes mest av vänlighet under hela loppet. Jag åt havremust vid varje kontroll utom i sista då jag drack kaffe. Och i varje backe var det karlar som ramlade och jag har åkt över karlar till höger och vänster, skrattar Inga som inte ramlat under något av sina fem Vasalopp.

– De låg överallt.

Hon tror själv att hon var den enda tjejen i loppet men när hon bara var mellan 200 och 300 meter från mål ropade speakern ut hennes mans namn i högtalarna.

– De ropade att nu var Roland Medin på gång. Efter målgången blev jag inmatad i datorn men jag ”spottades” snart ut då de kom på att jag var tjej. Men jag fick duscha hos killarna.

Någon medalj blev det inte men en väninna gjorde en tavla med en bild på Inga i spåret och med Vasaloppets logotyp som tröst. Och kavat som hon är klagade hon hos självaste Mora-Nisse.

– Han sade att: ”Nej, du kan fortsätta att motionera men något Vasalopp blir det inte”.

Men trösten för henne och fyra damer till, kom år 1978 – och det blev en oväntad tröst.

– Ja, vi var fem födda under olika årtionden som bjöds till stadshuset i Stockholm där Riksidrottsförbundet firade 75 år. Det var som Nobelfesten med 1 200 gäster. Att vi hamnade där var nog ordföranden i förbundet, tillika landshövdingen i Skaraborgs län, Karl Frithiofssons, förtjänst. Han rörde om i grytan då jag skrivit till honom.

På kalaset i stadshuset fick hon träffa prins Bertil som tilldelade henne ett diplom.

– Han var gullig. Och samma år som han dog råkade jag vara i Stockholm så jag gick för att se kistan där folk fick skriva kondoleanser.

Apropå kungligheter har Inga åkt i samma lopp de två gånger kungen har åkt.

– Jag fick diagnosen cancer år 1987 och läkarna ville operera mig samma dag som Vasaloppet skulle gå. Loppet var viktigare för mig eftersom det var så att om man vill ta klassikern måste man genomföra alla lopp samma år. Och läkarna accepterade det.

När hon var nyopererad upptäckte hon på sjukhuset att hon ovh kung Carl XVI Gustaf hamnat på samma sida i en tidning.

Men kylan det år då hon åkte första gången återkom under flera av loppen. Speciellt minns hon loppet år 1986.

– Det var svinkallt. Det finns ett riktigt köldhål och det är i Tännäng och där var det 36 minusgrader. Där förfrös jag näsan och fick stanna för att gnugga den.

Hennes intresse för motion började via bekanta med vilka hon löptränade. Cykla började hon göra då ”en svensk klassiker” såg dagens ljus.

– Pappa var idrottsman och gillade att simma. Och jag är ett riktigt vattendjur – ja, jag har nog fått lite av honom, tror Inga.

I fjol deltog hon i Vårruset i Västerås – dock utan att springa. Men Vasaloppstiden är alltså över.

– Nu nöjer jag mig med att promenera.

Och nöjd får hon vara efter att ha tagit En svensk klassiker fem gånger och efter sju maratonlopp.

Men vilket av alla lopp är jobbigast?

– Vätternrundan, kommer svaret snabbt.

– När man kommit i mål vill man bara sova.

Jan Å Johansson

Annons: