Höga höjder är ingen höjdare

Textstorlek:
Annons:

Jag är inte så förtjust i höjder. Det erkänner jag utan omsvep. Ändå kan ni läsa ett reportage om Mimerlaven i Norberg som jag besökte under sportlovsveckan. Hur går det ihop? Jo, jag har ju varit uppe i det minst dubbelt så höga tornet i dom-kyrkan i Västerås så detta kan väl inte vara något tänkte jag. Men där var det inte trappsteg där man kunde se rakt ned.

När sotaren är på besök hemma fascineras jag av hur han springer som en bergsget med sina verktyg över axeln utan att hålla i sig någonstans. Fast jag står på marken känner jag hur det pirrar i magens nedre regioner som om jag var där uppe själv. Men det där att besegra rädsla är ett intressant ämne. Ont skall med ont fördrivas, som ordspråket säger.

De som har spindelfobi får hålla i spindlar och de som är rädda för ormar likaså. Själv tog jag mig alltså högt upp. Och när man är i en hög byggnad förundras man över hur det gick till att bygga det hela. I det här fallet handlar det om ett hisschakt som sträcker sig 65 meter över havet. Hur i hela världen fick man upp motorerna till hissarna ända upp till toppen.

Efter att vår guide talat om att man vinschade upp dem genom ett hål i golvet, genom en trälucka vi just gått över gjorde att man hoppade till. Att passera den igen fick en helt ny innebörd då man plötsligt fick reda på att det under plankorna är 60 meter fritt fall.

Nej, höjder är inget jag gillat. Visst är det fascinerande att se en vacker utsikt men att ta sig dit kan vara kämpigt. Jag vet inte hur bevandrad läsekretsen är i Sarek. Men där finns ett fjäll vid den berömda Rapadalen, ni vet där Sveriges största älgar betar, vars sida är en 700 meter hög klippa. Ett stup helt enkelt. Ett stup som heter Skierfe.

Det lockade mig så klart. Och jag var inte ensam. Där var ett par till som kommit för att beundra utsikten. Just denna dag var det dock blåsigt vilket gjorde det hela vanskligt. De sista meterna valde jag att åla fram för att titta över kanten. De andra två stod upp och fotograferade. Om det var jag som var för försiktig eller om de var dumdristiga fick jag aldrig reda på. Det enda sättet att få reda på det var ju om någon av de två blåste över kanten och ut i evigheten.

Om det hänt, vad hade jag gjort? Skulle jag sagt ”det var det jag visste”? Nej, förmodligen lamslagits av skräck.

Någon bergsklättrare blev jag aldrig även om jag fascineras av böcker jag läst i ämnet. Speciellt gillar jag att läsa om Edmund Hillary som var den första att ta sig upp på Mount Everest tillsammans med sherpan Tensing Norgay. De visste ju inte alls vad som väntade dem utan klev bara över glaciärsprickor och passerade stup som får Skierfe att likna en trottoarkant.

Undrar om de var höjdrädda? Var det terapi för dem? Det får vi aldrig veta.

En annan fråga i ämnet handlar om rymdfarare – är de höjdrädda? Jag får i alla fall svindel bara jag ser en rymdfilm på Cosmonova i Stockholm.

Annons: