Framför stod en äckligt dyr dyrgrip

Textstorlek:
Annons:

Som ni märker i dagens tidning var jag och bevakade en föreläsning om konsten att baka med surdeg. Att det är en konst är det inte tu tal om. Bara att få till en deg som inte rinner mellan fingrarna verkar vara en hel vetenskap.

Eftersom föreläsningen tilldrog sig i kyrklig miljö blev det så klart kaffe i pausen. Och så surdeg till. Eftersom det finns en hel artikel om surdeg i tidningen så kommer jag här istället att skriva om kaffeupplevelser jag har i vec-korna.

Kaffe är kaffe kan tyckas men som med allt annat kan det variera. Ibland är det gott, ibland mindre gott och ibland – äckligt. Kaffet hos Baptistförsamlingen i Köping var dock av det förstnämnda slaget – för att inte säga väldigt gott.

Jag blir ofta, men inte alltid, bjuden på kaffe då jag kommer hem till människor. Allra trevligast är det då man bjuder på kokkaffe vilket inte är vanligt nu för tiden. Hemma hos folk är kaffet alltid bra men så fort man stannar på ett kafé eller på en mack märker man en skillnad direkt. Och det märkliga är – man lär sig aldrig. Eller också handlar det om ett positivt synsätt, att det kanske blivit bättre sedan sist för man investerar ändå i det där kaffet.

Är det någon som någonsin fått gott kaffe på en mack? Oftast är det så hett att när man åker därifrån har man så mycket blåsor i munnen så det känns som om man försökt stoppa in en hel klase med druvor.

Dessutom kan man välja på liten kopp, ja, kopp och kopp, mugg är det väl snarare, mellankopp och stor kopp. Stor kopp kan väl mest liknas vid en hink men den har jag aldrig provat. Man bränner sig tillräckligt med den minsta muggen.

Härom dagen stannade jag till vid ett fik på en mindre ort i länet, jag säger inte var, men det är en mindre ort. Och då det är en mindre ort kanske man skall dra öronen åt sig – kunderna står ju inte på kö direkt.

Och mycket riktigt, här såg man på långt håll hur svart och oljigt kaffet i botten på kannan var. Ni vet, en sådan där rund kanna som står på en het platta hela dagen. Tror ni jag avstod?

Och snåla var de också på detta kafé. Kvinnan frågade om kaffet i botten skulle räcka eller om hon skulle sätta på en halv kanna till. Normalt använder jag inte socker i kaffet men här såg jag direkt att det skulle bli omöjligt att få i sig ”asfalten” utan sötningsmedel. Och vet ni vad de tog för kaffet – 25 spänn! Inte undra på att kaffet blivit stående.

Medan jag drev runt skeden i ”asfaltkokaren” räknade jag ut vad ett kilo kaffe skulle kosta i jämförelse. Om man räknar att ett mått är en kopp och att fyra mått blir en deciliter så kom jag fram till att detta kaffe hade ett kilopris på cirka 1  000 kronor. Inte illa – man har gett sig in i fel bransch.

Med tanke på dyrgripen jag hade framför mig hade jag inget val.

Det var bara att dricka.

Annons: