Jag har fått stöd i mina teorier

Textstorlek:
Annons:

Jag vet att en del tycker att jag är en gnällig typ då det gäller ny teknik. Visst är den bra i många lägen men för det mesta ter sig sakernas tillstånd som helt onödiga – för att inte säga absurda. Och äntligen har jag fått stöd för mina teser från amerikanskt håll. Den amerikanska psykologen och sociologen Sherry Turkle har i mer än 30 år studerat hur vi handskas med den digitala tekniken.

Men också hur den handskas med oss. Det sistnämnda låter riktigt läskigt, eller hur.

Från början var hon mycket entusiastisk över de möjligheter att utforska sin personlighet som den nya tekniken gav. Men hon blev snart allt mer pessimistisk.

Hennes andra bok heter till och med det föga uppmuntrande Ensamma tillsammans. Hon frågar sig precis som jag gjort flera gånger i denna krönika hur vi kan nöja oss med så lite. Ett exempel är där äldre i Japan kan få en robotsäl vilken är programmerad för ögonkontakt. Föräldrar som glor i mobilen under måltider och kvällar där alla sitter i varsitt rum och stirrar in i varsin skärm, är andra skräckexempel.

Det är precis som hon skriver en ironi i att vi strävar efter att tala med robotar samtidigt som vi undviker att behöva samtala med varandra. Jag tror inte min arbetsplats är mer annorlunda än andra men här fungerar det lite så.

Inte för att vi talar med robotar men även omvi sitter i samma hus mejlar vi varandra istället för att sträcka på benen och prata öga mot öga. Inte jämt, men ofta.

En vuxen amerikan kollar sin mobil var sjätte minut. En fjärdedel av tonåringarna surfar fem minuter efter att de vaknat. 80 procent sover med mobilen bredvid sig. Känner någon igen sig? Och kontakten med andra går helt förlorad. Det är lätt att mejla eller sms:a och slippa uppleva exempelvis mormors besvikelse då man meddelat att man inte kommer på middag.

Rädslan att missa något är den enda känsla dessa surfande och blippande människor har. Sherry Turkle intervjuade en arbetsgivare som berättar att unga på anställningsintervju som blir kallade till ett andra samtal ser ut som hjortar paralyserade av strålkastare. De hade hoppats på en uppföljning via mejl. En del hon intervjuat säger att de inte kan känna en känsla eller tänka en tanke innan de delat den.

Visst är det skrämmande. I min värld händer det ibland, eftersom jag tänker, att jag glömmer mobilen då jag åker hemifrån. Jag bryter inte samman för det och heller inte om jag glömt ladda den.

Det blir bara lugnt och skönt. Men det allra roligaste författaren kommit fram till är att istället för att samtala med dem man är på fest med, sitter alla och kollar vad som händer på andra fester och försöker få reda på om man skulle varit någon helt annanstans.

Jag är så pass gammal att jag minns när min mormor fick telefon. Visst var det revolutionerande men inte satt hon vid den hela dagarna och väntade på samtal. Och missade hon ett samtal grubblade hon inte på vem det kunde vara.

Hon tänkte väl bara att det säkert inte var något viktigt. Till skillnad mot i dag då många tycks tro att man inte får missa någonting för då hänger man inte med. Huga!

Annons: