Våren är en nyhet varje år

Textstorlek:
Annons:

Den lilla vita hunden fyller snart sex år och har lärt sig det mesta som en liten vit hund behöver veta. Han förstår precis vad som är på gång om jag tar på mig ”finare” kläder än dem jag går och drar i här hemma. Detsamma gäller den bättre hälften då hon snyggar till sig. Åker läppstift på och husse tar på sig ”stadsbyxorna” då vankas det äventyr. Men då samma kläder åker på tidigt på morgonen har han lärt sig att det gäller inte honom utan då ligger han bara kvar i sin korg.

När han var ”ny” och liten var det intressant att se hans utveckling i att lära sig saker men framför allt ljud. Det tog ett tag innan han förstod att kattugglans visslingar eller bäverns plaskande med svansen inte var något att bry sig om. Men ibland undrar jag om inte den lilla vita har dåligt minne för varje vår händer samma sak.

Då dyker det upp ljud som inte hörts på drygt ett halvår när nya fåglar anländer från sina övervintringsplatser. Han lyssnar spänt på ringduvans dova ljud, enkelbeckasinens varnande och morkullorna som snart börjar dra över kvällshimlen. Och så tittar han upp mot himlen då sångsvanar och tranor sträcker förbi. Korparna, däremot, dem bryr han sig inte om. De hörs ju året om.

Men snart har även de nya ljuden sjunkit in i minnes-banken och kvällspromenaderna är som vanligt igen. Var förresten i Sala härom dagen och gick med honom runt Ekeby dammar. Mängder av skrattmåsar guppade däri men det som var intressant var kanadagässen. De är nämligen inte speciellt skygga här utan spatserar helt ogenerat omkring bland likaledes promenerande människor.

Vad gör den lilla vita? Jo, smyger på dem så klart. Vad han inte fattar är att de här gässen är vana vid hundar och vet precis då det är dags att flaxa ned i vattnet. Inte för att jag vet vad han tänkt sig men då han gör en attack ser han förvånat på då de stora fåglarna far upp i luften och landar i strandkanten. Vad kanadagässen tänker vet jag inte men de viftar bara lojt på stjärtfjädrarna.

Det fick mig att tänka på en katt vi hade en gång och som fick komma till ett vattendrag för första gången. Hon var ju en innekatt. I ån simmade ett antal änder vilket jag inte tog någon nämndvärd notis om. Dessutom gick katten i koppel.

Men plötsligt, helt utan förvarning, tog katten ett språng rakt ut i vattnet och skrämde slag på änderna – och mig. Jag halade in kissen, tog henne i famnen och tog in henne för att torka. Jag var helt förstummad över att hon faktiskt simmat. En katt som hoppar i vattnet, vem har hört talas om det. Men nu har hon lärt sig, tänkte jag.

När katten torkat tog jag ut henne igen. Vad händer?
Jo, en snabb språngmarsch och så en snygg halvnelson rakt ned mot änderna. De blev lika chockade som jag – gillade den här katten att bada?

Ja, nog har man haft en del egensinniga djur men den badande katten tar nog priset.

Annons: