I helgen höll vi oss på mattan

Textstorlek:
Annons:

Den bättre hälften och jag har gjort något läskigt – läskigt därför att vi aldrig gjort det förut. Vi har nämligen lagt in ett nytt golv i köket. Det är ju som bekant inget man gör dagligdags precis. Dessutom, för att krångla till det ordentligt, valde den bättre hälften en matta med mönster och då mattan inte fanns i hela kökets storlek levererades den i två stora rullar. Detta innebar således att mönstret måste passas i skarven mellan de två mattorna.

På min arbetsplats i Västerås har det också lagts nya mattor vilket såg väldigt enkelt ut då mattläggarna höll på. Där hade hyresvärden i och för sig valt ett golv där bit för bit passades ihop, utan mönster, vilket säkert är enklare än att rulla ut ett stort sjok. Men ändå, det såg enkelt ut och fort gick det. Det gjorde det inte för oss kan jag säga.

Och det är vid sådana här tillfällen man upptäcker att man inte är någon ungdom längre. Att stå på knä och krumbukta tar på kroppen. Man är vig som ett kylskåp helt enkelt. Jag studerade hur mattläggarna på jobbet löste problemen vid rör och annat som sticker upp ur golvet. De gjorde snabba snitt och hokus pokus, så satt mattan som en smäck. I vårt fall krävde de problemen en stunds tankeverksamhet. Men den bättre hälften var modigare än jag och gav sig ganska snabbt i kast med att skära runt avloppsröret där slasken sitter. Själv våndades jag och tänkte hela tiden på vad golvet kostade. Det fick helt enkelt inte bli fel.

Förvånad såg jag på hur mattan föll på plats efter hennes snitt. Hur visste hon att det är så man gör? Man tror man känner folk och så plötsligt, en helt ny sida hos personen.

Hur som helst kom mattan på plats, meter för meter.

Till slut stod vi framför det stora problemet, mönsterpassningen i skarven mellan de bägge mattorna. Det finns säkert något sätt eller formel för hur de som är utbildade för detta räknar ut passningen. För vår del handlade det om ögonmått och tumstock.

Då vi ansåg att bitarna matchade varandra var det bara att börja skära med mattkniven. Den skar igenom de bägge omlottlagda mattorna meter för meter. Hur det skulle bli hade vi ingen aning om – vi kunde bara lita på ögonmåttet och mätningen. Så när hela längden var skuren och den lösa biten skulle bort var spänningen så klart olidlig.

Där stod vi med uppspärrade ögon. Hur gick det till? Hur kunde det bli så? Vi tittade på varandra och ned på mattan igen. Man såg inte ens skarven och mönstret gick ihop perfekt. Hur gick det till? Det måste vara fel någonstans resonerade vi för så bra kan det bara inte ha gått. Men inget var fel, det var perfekt överallt. Nu skulle man kunna skämta till det om att vi blev alldeles matta av förvåning, men det gör jag inte.

Ett gott dagsverke var det hur som helst. Nu går man runt på golvet och tänker att här borde inga möbler ställas fram. Folk måste ju få se undret och där man själv stolt får berätta om hur det hela gick till.

Den bättre hälften fick berätta om hur hon snittade runt rören och jag… Tja, jag var väl mest ett verktyg för den bättre hälften som var den som pekade med hela handen.

Annons: