Bävrarna dämmer upp

Anders Andersson berättar att bävern är svår att få bukt med.​ Foto:Jan Å Johansson
Textstorlek:

NADDEBO/SKINNSKATTEBERG För alla som bor vid vatten är det ingen nyhet att bävern ökat i antal. Åtminstone upplever man det så. Men vid sågen i Naddebo hyser man inga skrupler – man har till och med drabbats av driftstopp på grund av den stora gnagaren.

Bävrar har alltid funnits i Sverige men jakt och utdikningar lyckades utrota djuren. År 1871 dödades de sista bävrarna i landet. Men år 1922 planterades återigen bäver i Värmland – de kom från Norge. Sedan dess har stammen vuxit kraftigt och finns i dag i stora delar av landet.

Boende i trakterna kring Bockhammar och då företrädesvis vid Bockhammarsån kan intyga detta. Inte minst far och son med samma namn Anders Andersson vilka driver Naddebo såg.

– För ungefär 15 år sedan upptäckte vi att dräneringen under sågen inte fungerade som den skulle. Vattnet hade gått baklänges och upp i flishuggen vilket gjorde att det frös, berättar sonen Anders.

– På hösten fick vi tillstånd av Länsstyrelsen att riva bäverdammen som orsakade det hela.

De båda funderar ett tag men kommer överens om att bävrarna har funnits i trakten i cirka 30 år.

– I början var de bara i Bockhammarsån och så fanns det några nedåt också, minns pappa Anders.

Varje år får de riva dammar för att inte dräneringen skall sluta fungera. Men de jagar också bäver.

– Man får jaga bäver mellan första oktober och den 10 maj. Men det är inte lätt att jaga på hösten då det är mörkt så det gör vi bara på våren. Vi skjuter mellan 10 och 15 bävrar varje år men de minskar ingenting, berättar Anders den yngre.

Dammar får man riva men hyddorna måste lämnas ifred.

– Det är inte heller någon idé att riva hyddorna, de bygger bara nya. Och dammarna får man inte riva för sent på hösten för då kan bävrarna frysa ihjäl. De måste ha vatten i hyddorna och det är därför de dämmer upp.

De båda minns speciellt en damm som de rev.

– Ja, ett år tog det en hel vecka för oss att riva en damm. De är fantastiska byggherrar, skrattar sonen Anders.

– Ett år sprängde vi till och med en damm, flikar pappa i.

– Ja, bävrar är det gott om – fler än man tror. Och de förflyttar sig långa sträckor. Jag hörde en person som berättade att han sett en bäver på en väg flera kilometer ifrån närmaste vatten. Men det är så de gör, när ungarna fyllt två år söker de sig nya marker, berättar sonen Anders.

Då det är jakttid försöker han vara ute och jaga. Han tar dock inte tillvara på bävern.

– Vi brukar vara ute så många som kan men det finns ingen kultur som vid älgjakten att jaga bäver bland jaktlagen.

Även om de drabbats av bäverns iver för att dämma upp tycker de ändå mest synd om skogsägare som drabbas.

– Ja, det är värst då de dämmer upp skogsmark. Granskogen klarar sig inte mer än tre veckor, sedan dör den av syrebrist. Så småningom åker björken också. De byggde en damm här i diket en gång vilket dödade ett 30-tal granar.

– Man kan känna på lukten på 100 meters håll om det är en bäver i närheten. Men det är ett fascinerande djur som lever i par. De finns också i skogssjöar – bland annat finns den i en sjö som heter Gäddtjärn, vilken är en liten skogssjö, berättar Pappa Anders.

– På vår jaktmark har vi räknat till sju hyddor en gång. Men om alla var bebodda vet jag inte. Och det är imponerande byggen – i en hittade vi till och med stenar som de kilat fast. Dessutom vet de precis var de skall dämma upp. Det tar bara en vecka för dem att bygga en damm, berättar sonen Anders.

– Ibland tror man att man fått bukt med dem – ett år sköt vi 16 bävrar – men året efter är de lika många igen, konstaterar Anders den yngre.

Jan Å Johansson