Hjärna och kropp är inte synkade

Textstorlek:

Jag läste att Hasse Alfredsson snart fyller 86 år. Han har helt dragit sig tillbaka från rampljuset
– han säger sig ha gjort sitt. Fullt förståeligt. Han ägnar sig åt trädgården och får då och då besök av barnen och barnbarnen. Hasse meddelar dessutom att han mår bra – att det bara är kroppen som inte hänger med. Det enda han saknar är att inte kunna slå saltomortaler längre.

Han är betydligt äldre än jag, ändå känner jag igen mig i beskrivningen. Dock har jag aldrig slagit någon saltomortal. Däremot har jag märkt att man allt som oftast har ont någonstans och att det har blivit väldigt långt ned till marken då man skall plocka upp något man tappat. Att få på sig strumpor på morgonen har blivit ett projekt och så letar man efter saker hela tiden.

Ändå tycker jag att jag rör på mig hela tiden – det finns ju ständigt något att fixa med. Fast hjärnan vill oftast mer än kroppen. Det är som en ständig kamp där kroppen hela tiden har ett försprång. Det är som Martin Ljung beskrev det i en sketsch där han lade upp ett ben bakom nacken och meddelade läkaren att han var ledsen för att han inte kunde göra så längre.

Däremot är det inget fel på flåset – fattas bara det med en hund som den lilla vita. Det är bara att hänga med då han drar iväg på promenaderna. Att hålla in honom är ingen idé, han verkar inte fatta att ”snaran” dras åt då han drar. Han ger ifrån sig snarkningar så högljudda att alla vänder sig om. Och tror ni de tittar på hunden? Nej, det är mig de tittar på och tror att det är jag som orsakar flåsningarna.

De där ljuden han ger ifrån sig stämmer inte med den lilla kroppen så då jag ursäktar mig med att det är hunden verkar de flesta skeptiska. Så där kan inte den lilla hunden låta, säger deras blickar. Fast jag bryr mig inte så mycket utan är bara glad över att det inte är en grand danois vi har. Då hade man fått se på låta, då det skulle känts som att jag blivit dragen efter en mindre häst.

Men det är lustigt att han aldrig lär sig. Det är samma visa varje gång man öppnar dörren till bilen och släpper ut honom ur hans bur. Man får vara beredd då han far ut som en projektil. Sedan gäller det att snabbt låsa bilen då han far än hit och än dit. Och eftersom batteriet är slut i bilnyckeln måste vi låsa med nyckeln – som man gjorde förr. Så härom dagen då han sin vana trogen for ut ur bilen lyckades jag så klart bryta av nyckeln men den gick som tur var att montera ihop igen.

Och då han rusar så där ger han ifrån sig det gurglande ljudet – eller snarare trumpetandet. Det står väl inte på förrän någon tror att vi plågar honom med ett strypkoppel. Men som tur är lugnar han alltid ned sig och man kan promenera som en normal husse på promenad med en normal hund.

Ja, normalt och normalt. En och annan cyklist hinner han fälla innan vi är hemma. Inte riktigt, men nästan.