Sista färden för en trotjänare

Textstorlek:
Annons:

Vi var återigen på ett sådant där modernt kafé. Det finns ju knappt några andra längre där man kan få en vanlig kopp kaffe. Det här kaféet förkortas WC och så klart serverades det här Mojito – det uttalas moskito – alltså med scheljud. Själv beställde jag som vanligt bryggkaffe vilket orsakade en mindre skälvning genom personalen. Detta visade sig bero på att bryggaren inte var påsatt – det är ju ingen som beställer sådant kaffe längre.

Till saken hör att den bättre hälften och jag hade ärende till apoteket och då vi tog nummerlappen stod det 222 på den. På den digitala tavlan stod det att nu betjänas nummer 202 så vi valde alltså att gå och ta en kopp kaffe under väntetiden. Men som sagt, det blev väntetid på kaffet också vilket visade sig ödesdigert. Inte nog med att koppen kostade 28 kronor utan när jag fick in den dök turnummret 221 upp på apoteket. Det var bara att lämna kaffet vilket också visade sig vara onödigt för då vi kom in innanför dörrarna var turnumret redan uppe i 224.

Har ni förresten tänkt på vilket oväsen det är då man besöker ett kafé i dag. Men man är så van vid det numera att man måste lyssna för att höra oväsendet. Värst är de där kaffemaskinerna som krossar bönor och släpper ut vätskan medelst ett pysande ljud vilket för tankarna till ånglok. Och så plingar det i mikrovågsugnarna där alla dessa ”subbar” – u-båtar – det vill säga avlånga mackor skall värmas upp. Och så alla dessa mojitos som skall blandas till så det klingar högt i glasen.

Men att kaffet kostade 28 kronor är ingenting emot vad jag hörde på radions P1 härom dagen. Programmet handlade om vett och etikett, tror jag, eller så var det något med utrikeskorrespondenterna. Hur som helst satt vett och etikettgurun Magdalena Ribbing i studion och fick svara på en fråga från en utrikeskorre. Han berättade att han kommit hem till Stockholm och gick på restaurang för att äta. Han beställde in vatten till maten och då notan kom in höll han på att svimma. 70 kronor, jo, restaurangen tog 70 kronor för vattnet! Hans undran till Ribbing var om det var okey. Och det tyckte hon givetvis inte. Speciellt om man vill ha tillbaka gästerna.

Apropå dyrt så kommer den minnesgoda ihåg att jag i förra numret berättade att min bil stannat på riksväg 66. Nu visade det sig att den stannat för gott. Jag begriper inte mycket om motorer men så mycket begrep jag att den var kaputt. En ny motor på 20 000 kronor var att rekommendera. Och för att få detta besked fick jag betala 2 500 kronor plus bilbärgning. Nej, det fick bli skroten vilket kändes hårt då bilen var fin i övrigt. Utanpå kunde man definitivt inte ana att bilen var död.

Det var dessutom sorgligt att komma till bilen. Jag fick leta upp den på en bakgård vid verkstaden under skylten Skrotbilar. Eller stod det Kasserade, jag minns inte. Det var i alla fall sorgligt att leta efter sin egen bil bland utbrända, krockade och andra vrak. Och mitt bland alla dessa bilar med synliga fel stod min bil skinande blank och liksom sade:

”Ta mig härifrån”

Och det gjorde en skrotnisse dagen där på.

Annons: