Tur att man inte är vägarbetare

Textstorlek:
Annons:

Nu vet jag hur vägarbetare har det på jobbet. Jag var nämligen på väg hem på riksväg 66 från Västerås och i höjd med firman Saluvagnar började bilen plötsligt tappa kraft. Jag försökte ta mig fram så gott det gick men till slut dog bilen helt enkelt. Illa nog, men det värsta var att det var på en enkelfilig del av vägen så med nöd och näppe kunde jag ta mig in till högra vägrenen. Och till råga på allt hände det under eftermiddagens rusningstrafik.

Då man kör den här vägen tänker man inte så mycket på att det är en del bilar på vägen – det bara flyter på. Men blir man som jag stående vid vägkanten inser man trafikens omfattning. Jag hade alltså fått undan bilen så pass att andra trafikanter kunde ta sig förbi. Dock insåg jag att det inte var hälsosamt att stå vid bilen och vänta på bärgaren så jag klev över vajerräcket och placerade mig på säker mark.

Visst, många var försiktiga och saktade ned, men många minskade inte ett dugg på farten utan for förbi i över 100 knyck. Till och med en och annan långtradare gjorde det så min stillastående bil svajade i vinddraget. Jag funderade på om min varningstriangel gjorde någon nytta där jag placerat den 100 meter bort. Eller om den skulle överleva tills bärgningsbilen kom.

Vilken lättnad det var då bärgaren dök upp med eskort av ett större fordon som skulle hindra trafiken från att passera. Det gick snabbt att få upp bilen på bärgarens flak men sedan uppstod nästa problem beroende på de hänsynslösa trafikanterna. Då vi från en vändplats skulle tillbaka mot Västerås och närmaste verkstad var det ingen som behagade att stanna och släppa över oss. Detta trots att chauffören av bärgningsbilen både blinkade med alla lampor och viftade med händerna.

Och vid det här laget hade det givetvis samlats många bilar i kön.

Till slut var det dock någon som förbarmade sig och vi kunde komma över.

Nu återstod bara väntan på den bättre hälften för min del som fick köra och hämta mig med den lilla vita hunden i släptåg. För hans del finns det inga katastrofer, bara han får följa med i bilen är allt okey. Jag såg fram emot att få träffa honom så när den bättre hälften dök upp och han hoppade ur bilen stod jag där med öppna armar.

Men tror ni han brydde sig? Nej, men en snabb blick fick jag och sedan bar det iväg mot närmaste grönområde med dofter som lockade.

Men som sig brukligt är förlät jag honom detta och till och med sjöng för honom dagen efter. Till saken hör att jag sällan sjunger med hänsyn till omgivningen. Men nu fyllde han år och det måste ju uppmärksammas på något vis.

Och att jag sällan sjunger gjorde också att han sömndrucket tittade fram bakom väggen där hans korg står och undrade vad som hänt.

”Ja, må du leva uti HUNDrade år”, gastade jag.

Och tänk, den lilla vita kom fram för att tacka. Tror jag.

Annons: