Även en död säl kan må bra

Textstorlek:

Nu när man är ute på vägarna märker man tydligt att det är semestertider. Det är dock inte alla vägarbeten jag tänker på. Nej, det jag tänker på är att det inte är några köer utan det är väldigt lugnt i trafiken. Samhället står still på något vis. Eller?

Något som däremot aldrig tar ledigt är de allestädes närvarande räkningarna i brevlådan. De som skickar ut dem – tar de aldrig semester – eller? De kommer punktligt som vanligt – som ett brev på posten så att säga. Själv törs man knappt åka bort någonstans då det hotas med straffavgifter om man inte betalar i tid. För det är ju så att en del skall betalas på udda datum. Om alla hade en deadline den sista varje månad skulle det underlätta planeringen.

Och numera skall man inte bara hålla koll på vad som hamnar i den fysiska brevlådan, nej, nu måste man också hålla ett öga på den elektroniska posten i datorn. En del har av någon anledning en förkärlek för att skicka fakturor och räkningar via mejl. Nu tänker väl någon att varför har han inte autogiro? Jodå, det har han också men nackdelen är att man snart inte vet vad som finns kvar på kontot. Så jäkla kul är det inte (usch, nu svor jag) att slå på datorn varje gång man vill kontrollera statusen.

Apropå att kontrollera statusen så såg jag att Naturhistoriska riksmuseet efterlyser döda uttrar, tumlare och sälar från allmänheten. Detta för att undersöka statusen på dessa djurarter. I ett nyhetsinslag härom kvällen besöktes museet där en forskare höll på att skära upp en gråsäl. Sälen var alldeles färsk och hade drunknat genom att ha trasslat in sig i ett fiskenät. När den kvinnliga forskaren öppnade buken fick vi som tittade veta att det luktade lite fisk.

På det rostfria bordet låg sälen uppfläkt och får man förmoda – stendöd. Ändå fick vi veta att sälen verkade frisk och mådde bra! Tja, allt är ju relativt. Hur som helst vill man ha in rapporter om dessa djur men hur man skickar in dem till museet framgick inte av inslaget. Nu är väl inte risken så stor att vi skulle träffa på en tumlare eller en säl i våra trakter så att fundera på postens vadderade kuvert behövs inte. Utter däremot, kan man med lite tur träffa på.

Men för att återgå till inledningen på denna krönika så skulle jag en dag i förra veckan parkera i centrala Västerås. Som bekant är ingenting gratis i detta fall och automaten på denna plats tog bara emot sms eller kort. Jag stoppade i kortet, betalade och tryckte på grön knapp för att få ett kvitto. Då började en lampa att blinka och någon kryptisk text om ur funktion dök upp i dispalyen. Men det kom ut ett kvitto där det stod att jag betalat 25 kronor, men där stod också:

”Avbruten – tekniskt fel”.

Ja, det märkte jag väl. Men tog den ändå 25 kronor från mitt konto? Det är inte lätt att veta. Inte ens då jag ringde och påtalade händelsen för Västerås stad var det klart som korvspad.

Sådant hände aldrig då man använde mynt i automaterna – åtminstone fungerade det alltid för mig. Då var det största problemet att man kanske inte hade mynt. Men man hade i alla fall koll på om man betalat eller ej.

Jan Å Johansson