Det är mycket som kan gå fel

Textstorlek:

Jag fick i uppdrag av den bättre hälften att plocka lupiner häromdagen. Med förmaningen att inte plocka de som har överblommade blommor längst ned på stjälken. Lätt som en plätt, tänkte jag och gav mig i kast med projektet. Men som vanligt blev det inte riktigt som jag tänkt mig. Detta begav sig förra onsdagen då det var en riktigt varm sommardag.

”Plocka inte de som står i solen utan leta upp skuggiga lägen”, var uppmaningen från den bättre hälften.

Men nu är det som så att lupiner gillar sol och växer därför där det är soligt, upptäckte jag. Inte en ”ovissen” lupin så långt ögat nådde. Till slut hittade jag i alla fall några stycken men eftersom krukan de skulle stå i är ganska stor blev jag tvungen att ta även sådana som börjat vissna.

Glad i hågen kom jag hem med buketten och lade den på diskbänken. Den bättre hälften synade mina vedermödor men gav mig genast bakläxa på uppdraget. Först var det alldeles för lite till antalet – hon visade genom att stoppa ned lupinerna i krukan. Visst såg det väl lite tunsått ut men jag tyckte det var fint ändå. Sedan kom kritiken mot de som var vissna nedtill.

Det var bara att dra på sig stövlarna igen och leta upp fler och finare blommor i diket. Nu var det bara att bita ihop och leta efter de ultimata exemplaren. Undrar vad bilisterna tänkte där jag gick som en skum figur i diket? Varför går det en gubbe i diket? Är det Papphammar?

Jag fick i alla fall ihop en ny bukett och nu med idel
fräscha blommor. Alla blev nöjda och glada, det vill säga den bättre hälften. Nu pryder de sin plats på köksbordet.

Men så här är det alltid då jag skickas på uppdrag. Köper jag bitsocker skulle det i stället ha varit strösocker. Filmjölk skulle ha varit mjölk. Vitt bröd skulle ha varit mörkt. Och så vidare. Kanske jag ärvt detta efter min salig mor. Hon lyckades alltid öppna mjölkpaketen på fel sida även fast det står öppnas här. Öppnas där hade nog varit bättre.

Ännu så länge sätter jag i alla fall på mig kläderna åt rätt håll. Fast ibland kan någon tröja åka på ut och in. Men jag har inte lyckats knäppt ihop gylfen med västen. Fast någon gång har det hänt att jag gått ut med hunden utan att sätta på honom selen. Men i det fallet är han väluppfostrad och låter mig snällt koppla honom då jag upptäckt det hela.

För min egen del kommer jag att vara okopplad ett par veckor framöver då jag har semester. Eller ouppkopplad som det så fint heter numera. Och ingen är gladare över det än den lilla vita hunden som får se sin husse hemma varje dag. Det är i varje fall vad jag inbillar mig.

Äntligen kommer jag att få tid för att göra färdigt köket jag berättat om tidigare. Det har verkligen varit ett långtidsprojekt men nu börjar man skönja resultatet. Här har i alla fall ingenting ännu blivit på avigan. Men det står väl inte på. Det mest spännande återstår och det är att lyfta på diskbänken som är gjord i sten. Kommer den att vara rätt tillsågad? Men där kan ingen skylla på mig – det är inte jag som ritat kökat.