Om att våga bryta mönstret

Textstorlek:
Annons:

Det är få saker som slår svensk sommar. Det är den jag längtar efter under hela året. Det är nu människor är ute mer än den övriga tiden på året. Det är en tid då jag stundtals reflekterar över vart alla människor kommer ifrån och jag blir nästan förvånad över hur mycket folk det faktiskt finns i Sverige, länet och kommunen. De är likt björnar som kommit ut ur sina iden efter den långa vintern.

Har du också upplevt känslan av att känna någon som du egentligen inte känner?

Frågan är hur man alltid lyckas pricka in att möta dessa samma okända människor som man ändå känner igen.

Kanske beror det på att man gillar att göra samma saker och har ungefär samma rutiner. Men det fascinerar mig, att trots att jag inte känner människorna så är det som om jag ändå känner dem.

Även om min hemkommun rymmer över 136 000 männi-skor så är det en liten klick av dem som man möter några gånger i veckan.

Vi har sett varandra i ett år nu, i affären och på gymmet, men ändå händer det inget mer än att våra blickar möts och vi känner igen varandra. Och ibland tänker jag: ”Jasså, är han här och handlar nu igen.”

Kassörskan i butiken är nästan lika självklar som inventarierna. Hon förgyller butiken med att alltid vara hjälpsam och alltid ha ett stort leende på läpparna.

Så mötte jag henne i en annan butik. Jag kände igen henne, men vart hade jag sett henne tidigare?, tänkte jag. Vi sa ”hej” till varandra. Men jag tänkte så det knakade och kunde inte komma på var jag sett henne. Hon var ju någon annanstans än där jag var van vid att se henne. Hon bröt mönstret genom att säga ”hej” till mig i en annan butik som privatperson.

Ibland kanske vi också måste bryta våra mönster. Ta ett steg åt ett annat håll än vad vi är vana vid att göra.

Bryta från dåliga vanor eller ta ett steg längre, säga ”hej” till den där okända människan som vi så väl känner igen och har mött så länge men som ändå är okänd för oss. Det kan betyda mycket.

För bakom fasaden finns ett liv, fyllt av tankar och känslor och väldigt lite yta.

I början av veckan såg jag en del av ett tv-program som handlade om hur vårt samhälle blir mer idividualistiskt. Det handlade om att allt fler ensamstående kvinnor skaffar barn utan en man och att man i framtiden kanske kan möta en partner virtuellt, gå på dejt i cybervärlden. Det talades om vilken funktion mannen skulle fylla nu egentligen. Det blir ett farligt samhälle om vi börjar tro att vi inte längre behöver mötas på riktigt.

Programmet handlade också om vad som händer när en människa dör ensam, de som inte har någon anhörig eller vän kvar i livet. De som endast sitter i sin lägenhet om de inte måste gå ut för att handla mat.

Deras dödstillfälle går obemärkt förbi och de upptäcks flera veckor senare genom att grannarna känner lukten i trapphuset. I programmet kunde de som rensade upp efter mannen som dött konstatera att han var förmögen, men de undrade över vad det spelar för roll med pengar på banken om man ändå inte är glad.

Ett ”hej” kan vara början till en vänskap.

Annons: