Flyttlass med hund och allt

Textstorlek:

Snart går flyttlasset från en liten kommun till en ännu mindre. Från en klassikerkommun till en kulturkommun. Så kallar de sig i alla fall. Och mitt emellan får man livstid. Lös den gåtan den som kan. Hur som helst har den bättre hälften och jag under resans gång med att sälja huset funderat över mäklarskrået. Vad gör de egentligen? Visserligen har de mycket obekväm arbetstid då fastigheter skall visas i tid och otid. Och när det gäller otid så har jag och den bättre hälften själva fått stå för visningen. Men annars?

När man frågar hur de når ut med objekten, inte bara här i länet utan till exempelvis Stockholm är mantrat Hemnet. Där har vi haft delade meningar kan man säga. Försök att få en västmanländsk mäklare att förstå att knappt någon utanför länet vet att Västmanland finns. Dalarna och Värmland känner alla till men sedan är kunskaperna skrala.

Hur sålde man hus innan internets intåg? Jo, man annon-serade. En sak som skulle fungera även i dag. Nej, man förlitar sig helt på nätet. Men vem söker på Västmanland? Hur som helst är huset sålt till en länsbo som tittat på just Västmanland och i vår kommun. Det enda mäklaren behövt göra är att lyfta luren då någon ringt och vill komma på visning. Och timpenningen är minst sagt väl tilltagen för den effektiva tid det tagit att sälja huset.

Nåväl, nu är det bara att börja packa bohaget vilket inte heller är en så lätt uppgift. Vad skall sparas och vad skall kastas? Det sistnämnda gillas inte så mycket av den bättre hälften men prylar man inte ens minns att man hade kanske man inte har så mycket nytta av i framtiden heller. Dessutom flyttar vi från en skogstomt till en tomt med en stor vacker ek och några äppelträd. Vi lämnar tyvärr våra kära rådjur och en och annan kringströvande lokatt. Men jag har förmanat nya husbonden att det enda krav vi har är att rådjuren blir utfodrade på vintern.

Vad säger då den lilla vita hunden? Tja, inte så mycket. Eller rättare sagt, inte vad vi kan tyda. Han verkar vara av sådan natur att där vi lägger hans koppel är hans hem. Och är bara matte och husse med är allt okej.

I vårt nya hem har vi redan varit ett antal gånger och det är en sak som förundrat oss när det gäller hunden. Han har inte markerat revir någonstans inomhus. Kanske för att det än så länge är omöblerat. För det brukar vara så att då vi besöker andras hem kan det hända en olycka. Även om olyckan är en medveten handling.

Kanske han redan förstår att vi snart skall bo i nya huset. Han kommer ju snart att märka att samma möbler kommer att finnas i det annorlunda huset. Att han gillar det nya stället då vi promenerar med honom råder det dock ingen tvekan om. Han är ganska less på promenaderna vid gamla ”boplatsen”. Samma lukter och sällsynt med hunddofter. Vid nya hemmet däremot verkar det vara rena paradiset. Här kan man läsa ”dagens nyheter” varje dag.

Han har i alla fall hunnit bekanta sig med många av ortens hundar. En gång drog han till och med iväg på eget bevåg utan att vi uppmärksammade det. Han hade dock observerats av ortsbor och signalementet stämde så den bättre hälften lyckades lokalisera honom.

Det tyckte han nog var den största höjdpunkten i hans liv. Kanske inte för att matte hittade honom utan för att han fått vara ute på vift på egen hand.