Hundarna skapade egen fest

Textstorlek:

Vi hade en massaker hemma i helgen. Ja, nu är det inte så allvarligt som det låter. Inte för oss människor i alla fall. Hur den lilla vita hunden upplevde det vet vi dock inte. Det var nämligen så att vi bjudit in några goda vänner ifrån byn på middag på lördagen. Till saken hör att båda paren är hundägare men de hade lämnat sina telningar hemma. Telningar och telningar, en av dem väger nog närmare 60 kilo.

Hur som helst var det så trevligt att tiden sprang iväg så till slut bad vi att de skulle hämta sina hundar vilket ett av paren anammade. Alla var bekymrade över hur det hela skulle arta sig men de hundar som kom var två tikar så det var inga problem. Den lilla vita tyckte nog det var veckans höjdpunkt – det händer ju inte så mycket på landet.

Vi satt vid matplatsen i köket och märkte inte så mycket av det som försiggick i nästa rum. I alla fall gjorde inte jag det. En av hundarna hade hittat den lilla vita hundens korg med leksaker, och oj vad skoj den måste ha haft. Själv såg jag inte resultatet förrän efter att gästerna gått. Överallt låg det innanmäten från leksaksdjuren – innanmäten i form av någon slags vadd och så själva mekaniken som får djuren att låta då man klämmer på dem.

Men här fanns också ett huvud från en höna gjord i gummi och ett alldeles tomt skinn av det som en gång varit en ekorre. Likadant var det med en anka och sist men inte minst den populära kråkan.

Den bättre hälften hade lyckats rädda tigern vilket var den första leksak den lilla vita fick. Ett arv från förra hunden och lika populär för dem bägge. Jag vet inte hur många gånger den bättre hälften lagat den med nål och tråd.

Undrar vad den lilla vita tänkte då den såg hur leksakerna slets i stycken. Låg han bara och tittade på eller hur gick det till? Det var i varje fall en förunderlig syn i vardagsrummet och biblioteket.

Det första jag märkte var en svart tuss och ett ben från gummihönan i en av sofforna. Sedan uppenbarade sig den fulla skalan av ”massakern”. Är detta tecknet på en bra fest, tänkte jag och log för mig själv. Hur kunde jag missa detta då det hände?

Kanske jag behöver gå på en synundersökning och få nya glasögon? Det behöver man dock inte om man skall till öronmottagningen på Bergslagssjukhuset i Fagersta. Den bättre hälften fick nämligen en kallelse dit häromdagen.

Jag har sällan sett en kallelse till något skrivet med så stora bokstäver. Bokstäverna var skrivna i så stor stil att A4-papperet mest liknade en affisch. Det var som om texten ville skrika att nu är det dags att besöka öronmottagningen. Det är inte utan att man undrar hur en kallelse till ögonmottagningen skulle vara utformad.

Men vi får se. Kanske jag får en kallelse efter att ha skrivit detta. Jag varken såg eller hörde det som hände i rummet bredvid. Men jag verkar inte ha varit ensam om det. Ingen annan verkar ha märkt något heller. Men det är ju så då man har djur. De blir som ett med en själv så man märker inte vad de gör. Man är så van vid att de har ljud för sig. Eller så var vår egen fest så rolig att jag inte var fullt så uppmärksam som jag brukar.