Hur kan dopingprov vara något positivt?

Textstorlek:

Så kom det då till slut – det första misstänkta dopingfallet vid OS i Pyeongchang. Att det var en rysk idrottare som misstänks kanske inte överraskar någon såsom läget är just nu. Men att det är en curlingspelare förvånar desto mer. Det är ju inte någon fysiskt krävande sport direkt.

Varför dopar sig en curlingspelare? Det är frågan. Visserligen väger stenarna en hel del men det handlar ju inte om att stöta iväg dem som med kulor eller att kasta spjut. Men de som sopar framför stenarna kanske har det lite jobbigare? Kanske de behöver lite stärkande piller eller nåt? Det behöver väl alla som städar – det är ju inte världens roligaste sysselsättning.

Idrottaren i fråga drog i alla fall hem tidigare fast b-provet ännu inte var analyserat, i varje fall inte vid denna tidnings pressläggning, så det mesta pekar väl på att även det är positivt. Eller så kanske han bara skulle hem och städa? Vad vet man. Några andra som sopar banan, fast med sina motståndare, är de norska skidåkarna. Lite märkligt med tanke på att alla verkar lida av astma. Jag läste en ledarartikel i Helagotland.se där skribenten tyckte det vore intressant med en gren för astmatiker i paralympics. Kul idé, tycker jag.

Med tanke på allt fuskande i idrottsvärlden är det lite märkligt att det ändå tilldrar sig så stort intresse både från media och publik. Man borde ju ha tröttnat på eländet men ändå följer man tävlingarna för att höra hur det går. Och lite fusk kan ju vara uppfriskande, bortsett från doping. Som ryske fäktaren Boris Onistjenko som hade en liten knapp på värjan där han kunde utlösa träffar på motståndaren trots att han mest fäktade, likt Don Quijote, mot väderkvarnar. Eller det Östtyska boblaget vid OS i Innsbruck år 1976 som blev påkomna med att värma upp medarna på sin bob.

Kanske är det allt detta fuskande som gjort att svenska folket ställer sig skeptiskt till ett OS i Sverige. Åtminstone visar en nyligen gjord undersökning, på uppdrag av Sveriges radio, på att en majoritet inte vill ha OS hit. Eller så är det så enkelt som att man är rädd för vad ett arrangemang med förlust kan ge i slutändan, alltså att det visar sig på skattsedeln helt enkelt.

Kanske vi trots allt skall arrangera ett vinter-OS med tanke på klimatförändringarna. Det kanske inte ges så många chanser till. Denna vinter har dock gjort skäl för ordet vinter – det var länge sedan det var så mycket snö som det är i år. Tidvis har det ju också varit snö i hela landet. Och planerna för ett eventuellt OS är ju att huvudorten skall vara Stockholm med alpint i Åre och skidor och backhoppning i Falun. Men det man inte pratat om i dessa sammanhang är kommunikationerna. Alla vet ju att om det faller snö fallerar alltid tågkommunikationerna. Det vet ju alla som bara pendlar en i sammanhanget kort sträcka som exempelvis mellan Fagersta och Västerås.

Men nu är det OS i Sydkorea som gäller och vem bryr sig egentligen om en dopad curlingspelare. Det är väl ändå en sport där de kan få dopa sig – det kan väl varken göra från eller till. Det är ju en sport som vi bara bryr oss om vart fjärde år. Om det går bra för Sverige vill säga. Vem skulle titta på en final mellan Japan och Sydkorea?

Jan Å Johansson