Siffran två är nummer ett

Textstorlek:

Idag kommer krönikan att handla om siffror på olika vis. Och lite andra lustiga saker som ständigt händer. Jag vet inte hur många som snappade upp nyheten i förra veckan där besättningen på en färja på väg ut till Koster på västkusten plötsligt fick se ett antal valar. Det var något så ovanligt som åtta kaskelotvalar som förirrat sig in på svenskt vatten. Uppståndelsen var stor hos de flesta då så stora valar i Sverige inte hör till vanligheterna. Men mig förvånade det inte – det är ju valår!

Annars är siffran ett något som den bättre hälften förknippar mig med. Om exempelvis en lampa går sönder där hemma köper jag givetvis en ny – men bara en. Inte två för att ha på lager. Men det är som jag brukar säga att det finns inget mer irriterande än då något som drivs av batterier slutar fungera. Ibland drivs apparaten av ett batteri, eller högst två. Men vad måste man köpa, jo, som minst ett paket med fyra batterier i. Den bättre hälften, däremot, är mer för siffran två. Det spelar ingen roll om det är fyra hushållsrullar i ett paket. Det skall vara två paket, alltså åtta rullar. Likadant är det med smörgåsmargarin. Tar det slut skall två paket införskaffas.

Det är i alla fall tur att jag fått bestämma siffran ett när det gäller en sak – nämligen den lilla vita hunden. Tänk att ha två hundar. 20 klor att klippa – bara en sådan sak. Och tänk om båda skulle vara lika ”vilda” som den lilla vita, vilka tjorvor det skulle bli på kopplen. Och vilka matkostnader om båda skulle vara lika kräsna.

Just nu är det bara kebabkött som gäller och det duger inte med vilket kebabkött som helst. Nej, det skall vara från en speciell pizzeria. Att kebabkött kan smaka olika har jag aldrig förstått. Men det gör det bevisligen då den lilla vita hunden får bestämma. Och inte nog med det. Till eftermiddagsfikat skall det vara antingen vaniljdrömmar eller hembakt sockerkaka med vaniljsmak – något annat duger inte. Det finns dock en sak till som duger och det är det som vi lämnar på kycklingklubbor, speciellt brosk verkar extra smaskens. Det är lite av min räddning då jag inte är så mycket för att gnaga på maten vilket den bättre hälften brukar klaga på. Det blir helt enkelt kvar en hel del som går att äta men då kan jag helt enkelt verka gentil och säga att det är för hundens skull. ”Du vet ju hur mycket han gillar det där”. Värre blir det med lappskojs – varken han eller jag gillar det. Fast skall sanningen fram slipper vi det.

Kommer ni ihåg lappskojsen i skolan? Det var inget skoj fast det heter så. Jag minns det bara som en smet med lite syrlig smak – potatismos med långa trådar av kött i. Köttet var som tandtråd fast tvärtom. Fastnade det mellan tänderna så var det definitivt. Sedan gick man och sög på de där trådarna hela eftermiddagen innan man kom hem och kunde borsta tänderna.

Jag tänker ibland på, då ämnet lappskojs kommer upp, hur de stackrarna med tandställning klarade det. Jag har inget minne av det, men jag undrar om inte de plötsligt fick influensa eller något och gick hem tidigare.

Och i dag får de pizza i skolan. Vilken lyx.

Å andra sidan så var inte pizzan uppfunnen på min tid.

Inte kebaben heller.

 

Jan Å Johansson