Dra ut en sticka – är det så svårt?

Textstorlek:

Jag skrev runt jul om att jag fått en sticka i ett finger. Det låter banalt men detta är en långbänk skall jag säga. Stickan är fortfarande kvar. Ja, sticka och sticka, det är mer som en pinne. Kanske det är det som är problemet – hur får man ut en pinne? Och hur tog den sig in? Först besökte jag i alla fall vårdcentralen där vi tidigare bodde. Där vågade inte läkaren göra något utan ordinerade plåster! Men det var inte ett vanligt plåster utan ett sådant som skulle mjuka upp huden så att stickan skulle tränga ut själv. Hur nu det skulle gå till. Så klart fungerade inte det hur fuktigt och skrumpet fingret än blev. ”Kanske du får leva med stickan resten av livet”, fick jag veta.

Men jag undrar, hur är det möjligt? Om jag sågar av mig några fingrar och lyckas få dem nedkylda med is till sjukhuset kan man ju ibland sy fast dem igen. Men en sticka, det kan man inte ta bort. Jag gjorde i alla fall ett nytt försök hos en ny läkare då vi flyttat. Han kunde inte heller göra något åt saken men han sträckte sig i alla fall så långt att jag fick en remiss för ultraljud. Alltid något, tänkte jag men förstod fortfarande inte varför man inte bara bedövar, skär upp ett hål och drar ut stickan.

+ Snabbt, billigt och enkellt

– Jag får säkert leva med stickan

Lika förvånad var läkaren som utförde ultraljudet för att ta bilder på stickan. Hon undrade också varför jag gått så länge med problemet. Jag visste inte vad jag skulle svara, det borde ju hon veta. Hon jobbar ju där. Det är ju inte direkt smidigt i vården nu för tiden. Och snabbt skall det gå – här finns ingen tid för att prata om väder eller vind som man kunde förr. Hur som helst fick jag besked om att jag i bästa fall skulle få en tid hos kirurgen och i sämsta fall hos ortopeden. Nu sa man väl inte direkt så men uppdelningen av de två verksamheterna var i alla fall så.

För min del hoppas jag att någon av avdelningarna förbarmar sig över mitt finger. Jag kan ju inte gå omkring med en främmande kropp i min kropp som en av läkarna jag mött sade. Att man inte kan ta ut en sticka på vårdcentralerna förvånar mig. Vad kan man då förutom att skriva ut piller? Här flyger vi till månen, pratar om att sätta människor på mars och så experimenterar man med förarlösa fordon. Men en sticka i ett finger verkar vara höjden av high tech. Värre än en hjärttransplantation.

Undrar vad den här stickan har kostat skattebetarna vid det här laget. Först mötte jag en läkare med tillhörande sköterska. Det gick åt gummihandskar, en nål att pilla lite med och så de här plåstren. Sedan en läkare till fast utan sköterska i släptåg. Här gick dock ingenting i materialväg åt. Ja, förutom papper som skulle skickas hem till mig. Sedan ultraljud där en läkare iklädd handskar smetade in mig med gele – två gånger. Och så själva maskinen som drar ström.

Tänk om den förste läkaren bara bedövat, skurit lite med en skalpell och dragit ut stickan med en pincett. Snabbt, billigt och enkelt. Nu kanske man hamnar på operationsbordet istället med en inkapslad träbit i vävnaden med allt vad det innebär. Där om någonstans är det säkert en kirurg som undrar vad detta handlar om. Kanske är det så att han strax innan opererat en hjärntumör för att sedan få en sticka i fingret på sitt bord. Men det kanske är det som är charmen med jobbet – att det varierar.

Men jag tror att jag får leva med stickan. Det är mitt tips. Allt annat skulle förvåna mig.