Ljusbäraren – succén som fyllde ut ett slags tomrum

Cecilia Pusch kommer hit en gång i månaden med sin pappa Roland. De tänder varsitt ljus och tänker på en älskad mamma och hustru, som dog för ett och ett halvt år sedan.

Textstorlek:

Att tända ett ljus i kyrkan har blivit en älskad tradition. Den är ett barn av 1968 och lanserades efter mordet på medborgarrättskämpen Martin Luther King. Men det var inte självklart att det skulle bli succé.

Annons:

Martin Luther King skulle ha kommit till Uppsala och stå i predikstolen i samband med Kyrkornas världsråds generalförsamling.

Men den 4 april 1968 sköts han till döds i Memphis, Tennessee, i hemlandet USA.

– Då tänkte jag, att jag tar fram en gammal idé som tidigare inte gått att genomföra, berättar Martin Lönnebo.

På den tiden var han domkyrkokaplan i Uppsala och ansvarade för gudstjänsten som skulle hållas i Uppsala domkyrka och via Eurovisionen sändas i hela Europa. Han bad en konstnär att göra en ritning på ett träd, en gestaltning med jordklotet och korset, där det skulle gå att sätta många små ljus.

Han samlade in pengar och gick sedan till ärkebiskopen och lanserade idén om en ljusbärare. Ärkebiskopen gav klartecken och ljusbäraren fick en central roll i den tv-sända gudstjänsten.

– Det kom patriarker från olika håll och barn och människor av alla sorter och tände sina ljus och bad. Då tänkte jag att nu är slaget vunnet. Nu kan man inte betrakta det som en kupp för ytlighet. En del led naturligtvis fortfarande av ett slags katolikskräck, säger Martin Lönnebo.

Vissa förknippade ljuständning med katolska kyrkan, men ljuset har en viktig roll även inom den ortodoxa kyrkan och inom judendomen. I dag tänds mer än 600 000 ljus om året i Sveriges domkyrkor och dessutom finns ljusbärare i nästan varenda en av de övriga 3 000 kyrkorna i Sverige.

– Det är helt uppenbart ett symbolspråk som fungerar och ett uttryckssätt som upplevs som djupt meningsfullt, säger ärkebiskop Antje Jackelén.

Hon ser ljusträdets popularitet som ett tecken på att andliga uttryckssätt har en central plats i vårt samhälle, och att ljuständning är ett uttryck för värdighet, längtan och samhörighet med Gud och varandra. Lunds domkyrka toppar ljuständarlistan – här går det åt 150 000 ljus om året. Cecilia Pusch kommer hit en gång i månaden med sin pappa Roland. De tänder var sitt ljus och tänker på en älskad mamma och hustru, som dog för ett och ett halvt år sedan. Men de betraktar sig inte som religiösa.

– Vi är ateister, men jag tycker ändå att kyrkan är viktig och jag är fortfarande medlem, säger Cecilia Pusch.

Också Elisabeth Widgren beskriver sig som ateist, men även hon är medlem i Svenska kyrkan. Hon är här tillsammans med sin man Hans.

– Jag brukar tända ett ljus för mina föräldrar och mina vänner. Det ger en inre ro i själen när jag gör det. Då känner jag mig lite närmare dem, säger hon.

Annie Locker kommer ursprungligen från Storbritannien, men har bott i Sverige i 22 år. Hon tänder ljus både för familjemedlemmar som dött och för dem som är i livet.

– Om jag inte kan träffa dem, så kan jag komma hit. Jag gör det minst en gång i veckan.

Orsaken till att ljusbäraren fick ett sådant genomslag var helt enkelt att den behövdes, tror Martin Lönnebo. Han kallar ritualen en ordlös bön.

– Ordlös bön plus kärleksfull handling – det är de vanligaste sätten att bedja i Sverige nu, säger han.

– Visst är det många som säger att de inte är religiösa, troende eller kristna. Men vad man kallar det har mindre betydelse, det viktiga är att det är så många som försöker leva ett äkta och gott liv. På det sättet är det sekulariserade samhället på många sätt mer kristet än vad det har varit tidigare, genom att det finns så mycket barmhärtighet, allt enligt det kristna mönstret, anser han.

Annons: