Tänk att äntligen få komma fram

Textstorlek:
Annons:

Det är ju som bekant deklarationstider vi är inne i. Ett vårtecken om något – men det pratar ingen om. Hur som helst hade jag nyligen en fråga till Skattemyndigheten, den bättre hälften och jag har nämligen inte fått några deklarationsblanketter hemsända ännu. Så klart hamnade jag i telefonkö och på plats 52. Men det är lustigt att varje gång man ringer en myndighet och en del företag för den delen är det första man hör:

”For information in english press one”.

Varför skulle jag vilja ha information på engelska. Märkligt, men det verkar de som programmerar telefonsvarare tro är det viktigaste att informera om. Jag hade alltså plats 52 och jag fick veta att det fanns 50 handläggare som svarade. Det går väl snabbt tänkte jag för om alla 50 handläggare lägger på luren samtidigt har jag plötsligt plats tre i kön. Rent matematiskt skulle det i alla fall vara så. Men praktiskt, nja.

Nej, det hela liknade mer ett femmilslopp på skidor där man sakta men säkert tar sig uppåt genom fältet. Det är ett tips från mig, blunda och tänk varje gång rösten säger att:

”Du har nu plats 49 i kön. Du har nu plats 36 i kön”. Och så vidare. Tänk att du glider fram på skidor med god fart och passerar konkurrenterna en efter en. En del är dock trögare att ta sig förbi medan andra passeras flera i taget. Med lite fantasi kan man höra publikens påhejande, i mitt fall den bättre hälften. Snart blir man också uppmärksammad av kommentatorerna som aldrig skådat en upphämtning likt denna i ett skidlopp. Efter tre kvart har man kämpat sig från plats 52 till plats tre.

”Johansson är nu på pallplats men kommer han att lyckas ta sig till guldet efter den upphämtningen”, frågar sig kommentatorerna?

Många ger säkert upp och kliver av men jag envisades med att kämpa på. Och när man får guldvittring vore det dumt att slänga in handduken. Men inget är så segt som att ta de där sista två, inte så konstigt, de leder ju ändå loppet.

”Du har nu plats två i kön”, säger rösten och man ser ryggtavlan på den som leder. Det sporrar till att ge allt på slutet. Det vill säga att armen man håller telefonen i börjar domna bort och fingrarna har liksom frusit fast kring luren så att man sedan får bryta loss dem med våld.

Man närmar sig den som leder vilken vägrar att gå ur spår och släppa förbi mig. Så är det alltid när man närmar sig plats ett – den som ligger före har ett väldigt långt ärende att avhandla. Man undrar vad de övriga 49 handläggarna gör under tiden. Har de börjat svara på samtal som kommit efter mig?

Tröttheten och mjölksyran tilltar och man är beredd att ge upp på målsnöret. Men så kommer det:

”Du har nu plats ett i kön”.

Målet hägrar och man får ny kraft. Stadion med tusentals människor (troligen skattehandläggare) och målet efter fem mil skymtar där framme. Men det är lite konstigt att om man har plats ett i kön så är man ändå inte i mål. Det är dock bäst att inte grubbla på det utan bara köra på. Men så hörs en röst:

”Hej, det är NN, vad kan jag hjälpa dig med”?

Segern är klar och man är så slut att man nästan glömt vad man skulle fråga om, men man skattar sig i alla fall lycklig som tagit sig fram.

Jan Å Johansson

Annons: